I år har jag svårt att önska mina medmänniskor ett GOTT NYTT ÅR för i vanlig ordning så ser den sittande regeringen inte sina egna fel utan bara oppositionens och omvänt, men det är inte bara deras problem. Det är hela mänsklighetens.
Lucius Annaeus Seneca lär ha sagt att:
"Människan har en benägenhet att använda förstoringsglas för att se andras fel, i stället för att använda en spegel för att se sina egna."
Om det är så hur ska vi då någonsin kunna rädda mänskligheten från undergång?
Kvinnan på bilden hotade med att hugga av sig foton om Leo kom till Svenssons loge med anledning av hans "kommentar" (publicerad i Leos Annaler I) nedan. Hon har nu ändrat sig när festen 2008 blev en succé.
Festen på Svenssons logen i augusti blev inte en skandal som mediet Hekla Fjutner förutspått. Det kan man nu konstatera i efterhand under året som gått. Följande inträffade därför inte.
"En man med vit hår och svarta brillor sparkar Leo på smalbenet under festligheterna samtidigt som han påpekar att han gett sig på en som redan ligger ner. "Du är inte det helgon som du utgett sig för att vara!" utbrister mannen som också ville göra gällande att han vet vilken sorts människa vederbörande är.
Han påpekar också att hemsida "Svenssons loge" är full av befängda påståenden. Ett exempel är när han skrivet att maestro Egon Anderssons glasyrer skulle vara mörka och dystra. Detta måste han fått om bakfoten säger mannen med brillorna som alltid upplevt den formidabla drejaren som färgsprakande. En riktig muntergök med andra ord.
Ett annat upprörande exempel är att Leo påstår att konsthandlaren Alex Svensson bara varit intresserad av att sko sig på andras bekostnad. Nu har det visat sig vara tvärtom. Det var de anställda som jagade honom med olika krav om vin till maten, lamm på bordet och dyra semesterresor i syfte att insupa (går även bra med sondera) marknaden i främmande land.
Vid evenemanget "Svenssons loge 40 år sedan!" väcks också frågan om en stämning av en viss person, men saken skrinläggs då en journalist med epitetet "Grush i dojan" anser att vi har yttrandefrihet.
Alex Svensson som tillslut reser på sig tar också till orda. Han säger att "Om jag var i webbdesigners kläder då skulle jag ta mitt förnuft till fånga och ställa in kängorna i garderoben". "Alla vet att Ingvar eller som han idag heter Leo, ofta var barfota när han 1968 orkade ta sig upp ur sängen och komma till keramikverkstan." Sedan utropa han: "Råsopor bör delas ut när man har något på fötterna!". Då skrattade de församlade högt och många tyckte att inlägget var både rappt och spefullt."
Alla kommer inte att instämma i det som sägs meddelar mediet. En kvinna med rödblont hår som tycker synd om hemsidestillverkaren kan ev. tänkas invända när den hätska stämningen lagt sig med orden "Han försökte bara vara rolig!".", men det är osäkert. Rädslan över att ha något samröre med den påhoppade är allt för stor så hon håller tyst tror Hekla."
Hekla, som inte vill var med på bild sa också att om man inte tror på detta då kommer det inte att inträffa och på den punkten verkar det som hon haft rätt.
Så såg Hytt Oskar ut när det begav sig på 1960-talet i Sydamerika.
Nu har jag sett Janne Loffe Carlsson som stjärna på slottet – han som blev Loffe med hela svenska folket. Jag förstår inte varför han blev så populär och jag har inte läst vad Anrell skrev om honom. Det måste ha varit något verkligt nedsättande eller så har han hittat en förevändning till att kunna gräva ner sig.
Uppvisningen på slottet var så bedrövlig att jag numera tvivlar på Loffes insatts som trummis i popgruppen "Träd Gräs och Stenar". Gardell och han kan ta vandra i hand, de är lika som bär. Det är dumheten, munsvadan och översitteriet som förenar dem.
Vad beträffar dumheten så är inte jag ett dugg bättre, men det finns en skillnad. Jag kan ibland se på mig själv utifrån och förstår att det jag gör är att kompostera gamla sopor. Därför skrattar jag åt eländet. Gör man inte det då blir man hela Sveriges pajas och det är ett träffande epitet för dem båda - även för mig.
Om Loffe och Jonas (kan vara roliga ibland) tycker jag som sagt inte om än mindre om Arnell. Han tillhör den typ av människor som jag gav en snyting när jag gick i skolan. Jag var skolans buse och slogs ofta, men jag slog inte de svaga som man skulle kunna tror.
Jag hade en egenhet och det var att jag gav mig på de som var större än jag. Trots övermod gick det bra. Jag räknar inte heller Lasse till de svaga utan tvärtom. Han har en käft som glappar och sticker man ut hakan då händer det att man själv åker på en snyting.
Så är det för alla och då behöver man ingen myt att odla som Jonas och även Loffe för att kunna ta sig rätten att spy galla över andra.
Lasse påminner om en Hytt Oskar som jag segla med på Sydamerika. Han kom från Borås och han mönstrade av redan efter sin första resa. Vi bråkade med vandra på en bar i Puerto San Juan och då gick det som det gick.
Han fick plötsligt medhåll av en rödhårig och eldfängd typ - en seglarkompis som kallades för Räven. Han var livrädd för att själv få stryk så därför smög han sig bakifrån på motståndaren dvs. när man inte var beredda slog han till.
Innan gendarmerna kom till platsen för att skingra oss skrek Conny, som han hete i mitt öar att Hytt Oskar var minsann en fin och ärlig människa. "Han säger vad han tycker om folk i motsatt till dig!".
Att jag var hänsyns-full mot mina medmänniskor det tog han igen notis om för Conny var mobbare av den högre skolan. Han slog till och med små barn när det behagade utan att tveka.
Styvsyskonen var så rädda för honom att de pinkade på sig när han tittade på dem. Till min lillebror sa han saker som var obscena och som jag sedan fått skulden för.
Så är det med småsyskon, det minns saker som de vill minas som tack för alla gånger som man försvarat dem mot alla elaka skolkompisar och dumma lärare.
Många tycker att det är oärligt av mig att inte från början säga vad jag tycker om de som jag lärt känna. De menar att när jag säger upp bekantskapen med dem då har jag sårat mer än jag behövt.
Till mitt försvar kan jag bara säga att kontakterna med andra har mycket sällan varit ett medvetet val. För mig kan det ta månader och ibland år att förstå vem jag mött, men för det mesta så tycker de flesta som drabbats av mig att jag är konstig och därför gör de "själva slut".
Problem är däremot att det är få som förstår mitt "kroppsspråk". En kram kan betyda mycket. Karmar jag hårt då finns det något äkta och sant. Är den formel då är jag reserverad och vaktande.
De "gör slut" skyller på mig och de förstår inte att man är "alltid" två i ett möte. Som tur är så bryr sig de flesta inte om vad jag tycker om dem. De går sin egen väg till kunskap om vilka de är och de håller med all rätt fast vid rätten att vara den de är. "Sköt dig själv och skit i andra" är deras motto.
Det finns många varianter i vår herres hage och det finns inget som är fel eller rätt bara det som fungera eller inte fungerar för var och en.
Man kan undra varför jag skriver så här? Jo, efter 50 fyllda förstod jag att man inte ska bränna några skepp. Då vet man nämligen vad en vänskap är värld oavsett vem som man är vän med. Gör man inte det då riskerar man att bli rätt ensam på sluttampen.
Därför borde jag ändra på min inställning och var mera öppen och kontaktsökande.
Nu är det jul igen så därför tänker jag inte vara qucik och ironisera över vissa domar och domare i det här landet. En advokat lärde mig en gång att man inte ska drömma människor efter vilka titlar de har.
Han har rätt. Vi är alla av samma ursprung. "Av jord är du kommen och av jord ska du åter varda" heter det.
Den dagen vi går över på andra sidan då spelar det nog ingen roll vad för yrke man har. Då är vi alla lik-a, men jag tror ändå, som vissa att den som befunnit sig underst står högt i kurs.
Enligt denna teori skulle jag ligga bra till hos Gud, men hatad och föraktad av de titelsjuka.
Om man vill att allt ska kosta och värderas i pengar då blir man tillslut själv prissatt.
Det betyder i klartext (bildligt talat) att man fått ett pris på sitt huvud och därmed sågar av den gren som man sitter på. Fast så ser inte de modena marknadsliberalerna på problemet. De vill bli prisade för helt andra bedrifter.
Men tyvärr så tänker vi numera på dem i marknadsmässiga termer (prissatta) och ser därför mera till deras förmågan att köra ett lands ekonomin i botten än att skapa stabilitet och trygghet.
Som sagt man kan se saker och ting från olika håll. Från väster eller höger, men frågan är hur han där uppe ser på saken? Jag tror inte han bryr sig vem som har rätt eller fel utan allt kommer en dag att handlar vad vi vågat göra med våra liv dvs. få erfarenheter.
Den erfarenheten jag gjort är att nästan en majoritet av svenska folket tror på en allians av höger politiker som lovar dem skattelättnader, arbete och ordning och reda. Det är inget nytt så har det alltid varit när det är kristider och det vet de som har makten oavsett vem det är.
Därför dömer jag ingen och det är inget fel att prova olika sätt att sköta ett lands ekonomi.
Maktkåt skulle vissa säga om statsministern, men då är de elaka och spetsar till debatten, men jag frågar mig ändå varför de som nu styr inte ser ut att bry sig. Beror det på att de håller masken (försöker dölja sin rädsla över vad som händer) eller på att ju mer skit media öser på dem får de folkets förtroende. Trots detta vill jag ändå säga:
TACK SVENSKA FOLK ATT DET FINNS EN MAJORITET SOM INTE LÅTER SIG SKRÄMMAS! MILJARDER FLUGOR ÄTER SKIT - ÄT SKIT!
Valet är nämligen enkelt. Antingen väljer man KÄRLEK eller RÄDSLA. Det är detta jag menar med att ha erfarenhet och väljer man idag kärleken då är man ingen lort som Astrid Lindgren skulle uttrycka sig.
Jag vet att det finns kvinnor som avgudar Noppe och Gere. Är det inte konstigt? Män upphör att vara snuskgubbar när de är rika och berömda. Det finns även kvinnor som tror att en ful person är ond och en snygg är god när det oftast är tvärtom.
Ska jag döma av det jag ser på gatan så verkar det inte som majoritet av kvinnor tänker så. Är det en liten grupp av förståndshandikappade och fisförnäma damer som haft tur? I så fall får de flesta nöja sig med de som blev över.
Det som jag skrivet kan uppfattas som självförakt och det är just vad det är. Även män tycker så om sig själva inte bara kvinnor och åldrandet är fullt av självförakt. Vi är många, men det finns en skillnad mellan mig och unga kvinnor som spyr galla på Internet över ."...den äckliga gubben som går på gym och svettas"(Blondabellas dagbok).
Skillnaden är att jag säger inte högt om andra vad jag tänker för jag vet att det är mitt eget skit jag talar om.
ÄR MAN, SOM JAG UTSEENDEFIXERAD, då har man svårt att älska sina medmänniskor. Det man kan göra åt saken är att hålla igen sin stora käft när den glappar.
Något som jag förresten borde tänkt på innan jag skrev detta blogginlägg.
Jag brukar ofta ge andra en känga, men nu har f.d. president Busch äntligen fått en som har storlek 44.
Han lät också meddela att han tyvärr inte fått in tillräckligt med material för att kunna skriva i sajten "Sopstation Broadway". Det som inkommit var så giftigt att det inte gick att publicera.
Därför får hans medverkan vänta ett tag till, men när väntas tid är över då blir det Moore Bosch.
Ibland förstår jag hur inskränkt och dum jag är. Till exempel så fattar jag inte hur andra (den moderna marknadsliberaler) tänker, men har med åren insett att det finns folk som vill tjäna pengar.
Detta begrep jag när mina vänner (fem stycken) från Dalarna kom på besök i torsdags. Då fick de totalt betala ca 3 600 kr för att kunna ta sig till storstan och uppleva min gästfrihet, den som "vi" Stockholmare så ofta pratar om. Det är 500 kr mer än vad min vän Björn och jag gör slut på när vi är ute och suddar. Därför träffas vi högst en gång om året. Det är billigare att resa till Paris än till Stockholm, men det beror på hur man ser det.
Tunnelbanan kostade 40 kr per person dvs. 80 kr fram och tillbaka - en noggrann uträkning finns i kommentaren nedan.
Sjuhundratjugo kronor är inte mycket pengar för den som tjänar bra. Därför säger jag att jag ser fram emot nya prishöjningar. Det kommer alla till godo. Då slipper jag laga mat till mina gäster som ändå blir smaklös och då behöver de inte äta av min superkladdiga morotskaka. Likören som jag fick när jag fyllde år få vänta tills nästa inbjudningsattack - den ger ju ändå bara hangover eller som vi säger här över - baksmälla.
Tyvärr så får SJ och SL inga biljetter sålda, men vad gör det? Även de måste lära sig att se "positivt" på saken.
Jag håller som sagt med de som vill ha högre priser och inte högre skatter. Med högre skatter har alla råd att rumla om. Det är de inte värda. Man måste skilja på folk och folk. Har man som vd:n och företagaren i hela livet kämpat för få verksamheten gå i hop då är man förmer än andra. Då står överst på pris-listan.
Nu har jag lärt mig att pengar är viktigt om man vill bli upp-skattad eller ska det kanske vara prissatt.
Jag befinner mig i ett ständigt ifrågasättande av min person och det är inte lätt att hitta sig själv då, men ett vet jag och det är att när jag säger något om andra så är det om mig själv jag pratar.
Jag undrar hur många det är som tänker så?
Det är därför jag skriver och uttalar mig om andras beteenden, för när jag dömer dem så drömmer jag mig själv eller rättare sagt; jag förstår att jag inte är ett dugg bättre än de som jag uttalat mig om.
Det är då jag kan älska och förlåta, men jag får inte heller glömma att det jag upplever (graden av känslighet) är min egen upplevelse och har "inget" med verkligheten att göra.
Rättare sagt; vi skapar själva den verklighet vi vill ha!
Goda kristna, buddister och kanske även muslimer tror man aldrig ska döma någon. Oavsett vad man har gjort. Det tror de därför att de tycker att Gud inte kan dra några slutsatser om vem man verkligen är därför att det är omöjligt att dra några slutsatser om vem man verkligen är, för man blir aldrig färdig med skapandet av sig själv, det tar aldrig slut.
Alltså JAG är aldrig densamma som jag var i förra stunden. Och Gud är inte straffande, iaf. ser han mig aldrig som det, utan snarare som vem jag nu väljer att vara. Om jag skulle beskriva det högtidligt så skapar vi oss själv ständigt på nytt i nästa en fantastisk version av den mest storslagna uppenbarelse vi någonsin haft om vilka vi är.
Dessutom kommer jag i samma stund som jag förstår detta inse det meningslöst med att döma mig själv, eller andra. Det jag försöker döma har upphört att finnas till i samma ögonblick som jag dömer det.
Det är fantastiskt när man tänker så, men stämmer det med verkligheten? De kvinnor som jag känt och som tillhör släktet manshatare se på oss män på samma sätt som de alltid gjort. De har inte ändra sig en tum, möjligen har de accepterat att en promille av oss män kan de förlika sig med.
Jag dömer också, men jag dömer politikerna och jag tycker samma sak om dem som jag alltid gjort. De har inte förändrats. De ljuger och manipulerar och nyss sa de att det inte fanns några pengar till de som blivit sjuka i arbetslivet och ändå finns det miljarder till företagen och bankerna när det är en sk. kris.
Fast ska MAN vara ärlig så är det väl "deras" pengar som man nu ger åt dem som slösat bort sitt kapital.
Det sägs också att i den stunden jag förstår att allt förändras då kommer jag för alltid att överge min tanke på en dömande gud, för jag kommer då att veta att kärleken aldrig kan döma.
Detta är stort och något jag vill komma ihåg, men jag vill inte förstå varför det inte fungerar bland vissa kvinnor, politiker och andra fanatiker.
Svaret är kanske att de just är fanatiker? I så fall är även jag det och då kan jag inte döma dem. Så var är det jag bråkar om?
Fantastiskt, äntligen har det hänt! Amerikanerna har kastat ut hatets och hämndens män. Det är stort för att inte säga det största en nation kan göra.
Jag kan förlåta att man i sorg och förtvivlan vill hämnas, men det gäller inte de som enbart har sina oljeintressen att bevaka.
Då är det girigheten som styr, en sjukdom som håller på att ta kol på världen!!!
Jag tycker ofta att vi är olika trots att jag vet att om jag skulle få uppleva allas vårt inre som skulle det kännas som en alltid inneboende förening.
Detta händer när man minns vilka vi verkligen är dvs. fulla av kärlek.
Om jag väljer att säga det på ett annat sätt kan det låta så här:
När jag lyssnar på andra verkar det som de är annorlunda, men se jag då på djupet och in i dem? Gör jag det då kommer jag att se deras inre kärna och då kommer jag att möta mig själv. Det vi då har gemensamt är känslor av olika slag som rädsla, glädje, kärlek...
Hela universum var en gång förenat bortom allas förstånd, koncentrerat till en liten punkt som är mindre än den punkt som avslutar denna mening. Sedan exploderade den, men den delade sig inte, utan det blev bara större och större.
Så vill jag att mitt liv ska se ut - på det andliga planet!
När jag skrev att: "Nu händer det något fantastiskt - nu vänder det!!!" glömde jag bort att jag är inte ensam på den här planeten. Det finns många oroliga människor och de styr välden med sina rädslor.
Därför kommer det att ta tid innan de lugnat ner sig och inser att det är de själva som är den stora boven i dramat.
Livet är ett dram eller en pjäs där vi alla har fått en roll. Problemet är att vissa tar rollen på förstort allvar. De inser inte att det som utspelar sig framför oss är en komedi och inte en tragedi.
Finns det en finnaskris? Jag tror inte det, men i vanlig ordnig har media som borde lugna folket hittat något som de kan skriva om. Media är de största illusionsmakarna som finns. Om det inte finns en kris så skapar de en.
Så fungerar även ekonomerna. De målar upp en skräckbilder utan dess like och pratar om den största krisen på 100 år. Märkligt eftersom vi bara sett krusningar på ytan änn.
Läser man det som skrivits om krisen så utgår man ifrån en sak. Det är att bankerna har lånat ut pengar till bolåneinstituten som i sin tur var en långivare som ger lån, men som inte krävde nån säkerhet.
De till och med uppmuntra folk som är helt panka att låna pengar. Nu finns det inte ens några likvida medel. Så var det förra gången också påstås det, men det vara bara i Sverige och Finland och ... ja, kanske hela Norden?
Om det nu var en kris? Så mins inte jag det. Det jag mins var att hjulen snurrade och bankerna fortsatt att göra enorma vinster även om det fanns problem med arbetslöshet och höga sociala utgifter.
Det var alltså inte så allvarligt. Folk fick jobb tillslut och..., men när jag 1991 ville låna pengar till en affärs idé då blev det ett blankt "nej!" från Sparbankens (Swedbank) sida. Bankdirektören sa som det var: "Vi lånar inte ut några pengar längre!". Det var inget han kunde göra något åt saken. "Det var en order direkt från regeringen."
Idag sägs det att man lärt sig av misstaget, men har man verkligen det? På ett bostadsmöte 2007 i det område där jag är bosatt sa en representant för en ökänd mäklarfirma (*) att vem som helst får låna till en bostadsrätt av SBAB.
Skuldsatt och pensionärer skulle alltså få låna fler miljoner även om de inte kunde betala tillbaka. Jag var troligen inte den ende som drog öron åt mig på det mötet och med facit i hand förstår jag att det inte var så konstigt.
När jag i min blogg skriver att de problem vi har skapar vi själva så kan det låta flummig, men det är det inte. Det är det mest förnuftiga som sagts de senaste 150 åren!!!
* Det finns ett rykte som säger att de mutat hyresgästerna i området med en gåva på tusentals kronor om det går med på en ombildning och tar ett lån.
Äntligen har jag kommit fram till det jag vill säga med det senaste i blogginlägget. Kontenta är inte att jag vill ge folk skuldkänslor för hur de lever utan jag konstaterar fakta. Se på våra (mitt) liv utifrån.
Det är inte lät eftersom upplevelsen är subjektiv och i bakfickan finns det hos mig ibland ett litet hat mot dem som "lyckats" i samhället. Sådant som jag ännu inte har bearbetat, men när min dotter blev läkare då kändes det som om jag måste tänka om.
Jag inser numera att det är ett förlegat sätt att se på saken. De som "lyckats" har oftast enorma studieskulder och tvingas slita som djur. Vem orkar arbeta 75 timmar i veckan som min dotter gjort periodvis?
Mitt problem är inte bara att jag bryr mig om vad andra tycker om mig utan jag tror också att alla som inte lever som jag har det mycket bättre.
Det jag ville säga är att det vi upplever är ett bländverk. Ett bättre ord är illusioner. När jag verkligen har förstått detta då har jag kommit långt, men inte heller det är lätt att förstå. Illusionen av den sk. verkligheten är alldeles för påtaglig.
När jag drabbas av nått som är dåligt då känns det verkligen inte som en illusion. Tvärtom, då känns det som jag skulle vilja dö, men det är detta som är knutpunkten.
Nästa steg i utvecklingen är att förstår att trots det som händer så finns det inget som är negativt. Vad ville jag säga med detta? Jo, om jag väljer att tro på allt som är ont och dåligt då får jag också uppleva det onda och dåliga.
Därför måste jag göra något gott av livet här och nu för att förstå hur fantastiskt det verkligen är.
Det är inte helt fel att säga att tillgängligheten på vapen har betydelse när det sker massakrer i skolan, men det är inte hela sanningen. En orsak är också hur vi vuxna, som är barens förebilder beter oss mot varandra dvs. vad vi lever för liv.
Därför är det patetisk när många frågar sig "Hur kunde det hända?!"
Ser vi på våra egna eländiga liv då är det inte mycket att skryta med. Det enda vi är intresserade av är hur mycket pengar vi ska tjäna och på listan över vad som är värt att värna om så ligger kärleken nästan längst ner.
Det är i alla fall så jag upplever det. Som nummer två kommer hur vi ska fylla våra bostäder med materiella ting. Det betyder inte att man inte ska köpa saker, det betyder att allt värderas i pengar.
Detta genom-syrar samhället. Även myten om att de duktigaste eleverna i skolan får de bäst betalda jobben odlas av lärarkåren utan att nån protesterar. Att resten blir andra klassens medborgare det verkar inte göra något.
Sedan krigar "vi" mot andra länder, dödar kvinnor och barn för att bevara vår position och vårt herravälde.
Vi vet numera att Bush har egna oljeintressen i Mellan Östern och att det är därför som han är så engagerad. Det finns också de som menar att klanen Bush är orsaken till 9/11 attacken. Vi vet även att i Irak finns det klaner eller ätter som blivit rika genom att döda sina "egna" för att bli stora och mäktiga.
Så fungerar människan, enligt media iaf. Sedan tror en del vuxna att det går att lura ungdomarna. Det går inte för de är inte dumma och de har alltid sett raket igenom vuxna och alla de motsägelser vi försöker dölja.
De flesta köper vuxenlivets hyckleri med åren, men vissa tänker att så ska det vara dvs. mördandet är ett sätt att lösa konflikter och problem.
När ska den moderna människan förstå att alla problem har vi själva skapat?
Så blev det en ny massaker i Finland. Skälet är alltid det samma världen över. Mördaren hatar människosläktet och jag håller delvis med. När jag fick höra att "våra" EU-parlamentariker får en löneökning på 17,000 kr månaden gick jag i taket och sa: "Det är nästan en hel månadslön för en varlig arbetare!"
Fotot togs 2008 av Ann Dessnert på "Art Center" i Kivik
När jag var ung då var allt frid och fröjd, men sedan hände det saker som förändrade vardagen på ett drastiskt sätt. Jag skulle kunna lämna ut mig i bloggen och säkert finns det många som skulle gotta sig i mitt elände, men det är inte så märkvärdigt det jag varit med om.
Ett "problem" bland många är att jag tar livet på för stort allvar och jag lyssnar för mycket på vad andra säger. Sedan ältar jag det tills jag blir grön i ansiktet, men då är det klart.
Vad ett sådant "beteende" får för konsekvenser får var och en räkna ut. I alla fall tror jag att det är få som vill umgås med en sådan person. Under en period hade jag epitetet "Den Svaret Riddaren" eller "Mörkrets furste" ...från Älta?
Det som däremot är märkvärdigt är att är jag idag kan skriva att det finns inga onda människor bara människor som har olika problem som de brottas med. I och med denna menig är alla som gjort mig "illa" förlåtna!
Det betyder inte att om nån gör mig "illa" igen så kommer jag inte att reagera. Det betyder att jag förstår bättre vad som ligger bakom varje individs handlade gentemot mig.
Hur kan jag vara så säker på detta? Jo, när jag varit "dum" mot andra så har det berott på de problem som jag har och så måste det även vara för andra. Ingen vill medvetet göra nån illa utan de handlar i enlighet med vad de tycker är rätt och fel.
Därför finns inga rötägg som jag brukar säga. Det finns bara människor som har en annan syn på saker och ting än de jag har.
För många är detta självklart, men för mig är det angeläget att förstå hur det förhåller sig så att jag kan gå vidare i livet. Frasen om att "älska, glömma och förlåta" kan lätt bli något som man slänger ur sig, men jag vill verkligen mena det jag säger och skriver.
Nu kan jag förlåta i djupet av mitt hjärta och göra nya erfarenheter som leder fram till att även jag kan glömma det som hänt.
Med andra ord; jag förstår nu bättre det som gjort mig bedrövad och alla de förrätter som jag ältat under åren.
I samtal med hjärnkirurgen Dr Knivskarp sas det bl.a. att vi inte är åtskilda utan att vi har mycket som är gemensamt, men ibland är man under och ibland över.
När jag är "under" då har jag lätt att se andras "fel" och inte mina egna. Detta har vi också gemensamt, men vi har mycket annat som är lika oavsett vilka vi är och vilket mål vi har i livet.
Ska man komma till insikt då måste man, som jag konfronteras med sig själv och sin omgivning. Därför ska man inte vika sig när man är ute och cyklar.
Jag inser att resonemanget bygger på att det inte finns tillräckligt av allt. Detta har inte jag hittat på utan det har människan själv skapat.
Hon som tycker att man inte har något värde om man inte arbetar hårt och inte jämt vill visa sig på den styva linan. Hon som enbart ser till det materiella och bryr sig inte om de andliga rikedomarna. Hon som anser att man borde inte finnas om man inte äger en flott bil, en dyr bostadsrätt eller har en förmögenhet på banken. Hon som tycker att om du inte är snygg, smal och framgångsrikt då är du en loser.
När jag insett hur fel det är att tänka så då behöver jag inte längre vara avundsjuk på andra. Då finns det inget som heter under eller över och då finns det igen förlorare eller vinnare - då är vi alla lika.
Nu har jag rensat, städat och tagit bort fler blogginlägg. För tre dagar sedan bestämde jag mig för att kasta allt som inte hörde hemma på hemsidan.
Saken är den att namnet "Leos Annaler" syftar dels på "annaler" (det historiska) med två "nn" och dels analt (skit) med ett "n".
Det mesta som jag skriver skulle passar in på denna beskrivning dvs. gammalt skit, men det ska också växa något ur sopporna.
Om det finns ett frö som kan gro det kan inte jag avgöra. Det måste en utomstående bedöma, men om jag får distans kan jag skilja på vad som kan bli en blomma eller är en kaktus.
Sådant som sticks hör inte hemma på den här sidan, men tyvärr så händer det att denna växt slagit rot i avskrädet.
När jag bestämde mig för att skriva blogg var det inget glädjande beslut, men det har jag berättat om förut (se "Leos årskrönika 2006"). Tyvärr är det nog så att många tror att den som är produktiv och skapade han är lycklig.
Så kan det vara för vissa, främst gäller det de som lever på sitt skrivande, men jag som har det som terapi dvs. jag försöker hitta svaret på frågan; hur gör jag för att må bättre upplever det inte så.
När jag mår bra då sitter jag inte nedböjd framför datorn och plitar ner en massa "meningslöst" strunt utan då går jag ut i naturen (Liljansskogen och Stora Skuggan) och ser på allt vackert som Gud skapat.
Trots det kan man kalla min blogg för en tipsbank, men det är få saker som jag skrivit som hjälpt mig till ett bättre liv. En sådan sak är metoden att vända sig inåt och söka svaren i sitt inre - den fungerar.
Bloggandet har också under åren varit sådant som jag varit tvungen att får ur mig dvs. ilska, rädslor och uppkastningar. Främst tänker jag på rädslan för det media skriver att politikerna tänker göra mot de som inte orkat med stressen och kraven.
En rädsla som bygger på att de bara se andras fel och inte sina egna, men det är hela mänsklighetens problem och även mitt.
I annalerna ställde jag frågor om den destruktiva människan. Orsaken är att jag inte har något svara på frågan; varför jag väljer som jag gör?
Men det var inte bara mig det handlade om utan runtomkring mig ser jag människor som misslyckas i sina försök att leva upp till de regler och ideal som de tror på. Man säger en sak och gör en annan och framför allt så kan de inte se sitt handlade utifrån. Istället pratar de om hur andra beter sig.
Sådana är även jag, men hur ska jag/vi då kunna rädda välden från undergången? Finns det över huvud taget något sätt att få svar på frågan? Jag har försökt, tror mig, men det har inte gått om jag bortser från en förklaring som jag tror på.
Det är att människan är en primitiv varelse dvs. ett djur som reagerar instinktivt när hon utsätts för fara osv. samtidigt som är hon civiliserad och högstående. En ekvation som alltså inte går ihop.
Men jag tror också att om jag ska hitta sanningen då räcker det inte med att jag läser nån bok eller försöker tänka efter. Jag måste söka svaret i mitt inre. Det har min ledsagare lär mig.
Jag vet att det som jag nu skrev lät konstigt och för två år sedan skulle jag inte skrivet så eftersom det placerar mig i ett fack, men nu är det gjort.
Enligt henne så är metoden enkel; hon sa att jag skulle sätta mig i soffan och blunda. Sedan skulle jag dra några djupa andetag och så kunde jag börja dialogen och inte nog med det; där finns inte bara en profet utan också mitt verkliga och sanna jag.
Svaret blev att människan väljer det som inte är bra för henne gång på gång tills hon en dag kommer till insikt. När hon gjort det tillräckligt många gånger, och de kan vara hundratals gånger, först då kan hon välja något som är bra för henne.
Så är det för de flesta och om vi inte tror på att det är så då kommer vi inte heller att kunna göra något åt de problem vi står inför. Det är så vi är konstruerade, men fråga mig inte varför?
Det handlar alltså inte om att ändra på sitt beteende utan det handlar om tro.
Min tro var "förr" i grunden destruktiv, jag torde tex. att det inte fanns något svar på frågan om människans destruktivitet fast jag innerst inne visste att om jag ändrade min attityd då möter jag de som vill samma sak som jag.
Det flesta säger sig vilja leva långa, friska och lyckliga liv i fred och harmoni med varandra.
Man säger också att vi genom våra handlingar väljer timme in och dag ut om vi ska överleva vår uppväxt (mänsklighetens) och mogna och bli vuxna och slutligen förena oss med andra högt utvecklade varelser (arter) i universum, eller så förintar vi oss själv.
I varje ögonblick fattar vi beslut om liv och död. Väljer vi liv, eller väljer vi död det är frågan?
När jag äter korv med räcksallad, då väljer jag faktiskt en snabbare död har det visat sig.
När det går dagar, veckor och månader utan att jag håller min kropp i trim, då väljer jag en död i förtid.
När jag, som jag förr gjorde slet ut mig på jobbet som inte lämnade nån tid över för lek med barnen, en ledig kväll eller en stunds skratt, inte ens tid över för närhet till den som jag sa mig längtar efter så mycket – då valde jag ett plötsligt slut.
När jag bråkar med folk på stan om småsaker som i det långa loppet inte betyder något då väljer jag en lika plötslig död.
Från det minsta vardagliga beslut till de största beslut som mänskligheten nu står inför, vad väljer vi då? Valet är alltid detsamma. Fortsatt liv eller en skyndsam död.
Nu frågar jag mig varför kan inte jag göra något åt mina val som ofta är så destruktiva när jag säger mig vilja leva ett långt, friskt och lyckligt liv i fred och harmoni med andra?
När det du gör speglar den du är, i stället för att du försöker skapa det du önskar att du var, då kommer du att ha skapat en hållbar förändring i dig själv. Och det är detta som skapar en hållbar förändring i världen. (N.D Walsch)
När Hannibal Lektor ringer på dörren öppna inte utan lås in dig i garderoben!
Ofta är det svårt att se ett samband, men det sägs att alt vi drabbas av har vi själva skapat. Ibland är det tydligt för att inte säga kristallklart. Då syftar jag på alla brutala barnamord som sker. När jag läser om dem växter gråten och hatet inom mig.
Det är människans grymhet jag tänkte på, men också dess orsaker.
De känns som jag också är ansvarig när jag sätter mig framför teven för att titta på program som "När lammen tystnar" och "Hannibal Lektor". Det som visas i rutan är oftast en "handledning" i bestialiska mord. Så är det i stor sett varje kväll, timma ut och timma in och om inte detta påverkar oss då är jag Pippi Långstumps pappa.
Den som hävdar motsatsen försvar antingen sina egna perversa behov eller så har man ekonomiska intressen.
Vi bär alltså "alla" medlöparens mantel på våra axlar, men de som skriver deckare slår alla rekord. Skräpbokslitteraturens författare står inte heller för att de VILL BLI BERÖMDA OCH TJÄNA PENGAR.
De anser sig göra en insatts för mänskligheten trots att de hävdar att om man ska göra succé då måste man skriva något på temat; mord sex och våld och finns det ett barn med som bli mördad då är det en extra krydda.
Sedan bli vi upprörda över att det finns personer som tar saker och ting på allvar och följer handledningen till punkt och prickar. Jag vet att visa i detta läge kommer dagades med ett gammalt citat av Alfred Hitchcock, men vems favorit är han?
Rent ut sagt så skiter jag i vad han tycker. Nu är det jag som har ordet. De jag talar om är först och främst de som är födda framför teven. De som sedan barnsben matats med att våld är lösningen på alla problem och att hämnd är det bästa sätta att får tyst på den som betet sig illa.
Ska vi skapa en ny tro så tror jag att vi ska börja här. Det jag angriper är det jag skulle vilja kalla borgerlighets diskreta charm. Detta kanske inte stämmer in på filmen med samma namn, men det knäns för tillfället rätt.
Med andra ord; å enda sidan vill man minska på våldet genom att var samhällskritisk och modern typ Sjöwall Wahlöö och å andra sidan vill man tjänar man pengar på konst och litteratur som säljer på blod och mord.
Jag har hävdat att våra barn ser igenom oss och här framstår vi som hycklare. Inga litteraturpriser i välden kan ända på detta förhållande.
Länge leve den smala litteraturen!
Foto: Annalisa Lidell Rådene Herrgård 1950, Västergötland.
När jag gick i folkskolan (Falköpings centralskola) på 60-talet lärde jag mig att jag knappt förtjänade att ens vara smutsen under de framgångsrikas skor. Jag lärde mig också att jag inte skulle vara stolt över mig själv och det jag åstadkommit. Framför allt så skulle jag be om nåd för allt dumt jag gjort och den listan var lång.
Det verkade som skolan hade en officiell och en inofficiell målsättning. Den inofficiella gick ut på att bara barn till föräldrar med status skulle gå vidare till realskolan och läroverket. Det var de som skulle bli något.
Att bli något var lika med ingenjör - något att skryta med och därifrån var steget inte långt till en VD-post om man var tillräckligt dum. "Den som är dum blir bas!" heter det.
Enligt mina lärare hörde jag inte hemma bland högdjuren eftersom min mor var skild. Trots att hon umgicks med höga officerare (hon arbetade som chaufför vid P4 i Skövde) var inte heller hon värd något.
Att hon sedan vid sida om sitt yrke var tvungen att ta jobb som hushållerska, kokerska och sömmerska låg oss också i fatet. Yrkesarbetade kvinnor var illa sedda och då spelade det ingen roll att min morfar på 1950-talet var godsägare på Rådene Herrgård.
Så hade läkarkåren behandlat elever i generationer. Trots att de visste att människor som blir bestulna sin självaktning stjäl andras självaktning. Människor som inte älskar sig själva kan inte älska andra. Människor som ser sig själva som, ovärdiga ser andra som ovärdiga.
De gjorde inte så därför att de var onda. De gjorde så därför att de hade själv varit utsatt för samma behandling. Det var nästan bara min hushållsfröken som insåg detta. Därför blev hon en räddande ängel när kollegiet tänkte avstänga mig från undervisningen.
Min mors uppfostringsmetoder diskuterades också och delvis höll jag med dem. Hon hade brister, men det bistånd skolan gav oss stärkte mitt självförakt. Fisförnäma hjälpfröken i tredje kallas trodde att jag skulle bli kriminell, men där fick hon tji. Idag har jag en dotter som är läkare och jag har inte blivit straffad för något brott. Det blev istället gullgossarna som anklagades för att vara brottsliga.
Allt ska man inte skylla på skolan och mitt problem var att jag började ett år förtidigt, så jag var inte dum. Om det råder det delade meningar, men det beror på vad man mera med intelligens och vad man vill få ut av livet.
I dag är det annorlunda, men föraktet finns ändå kvar. Framför allt är det i media som man väger, mäter och sållar ut de unga. Den som vinner en idiottävling höjs till skyarna och blir då något. Den som inte får vara med känner sig som en nolla.
Man kan fråga sig vad det beror på? Jag tror att det är marknaden som tillsammans med kyrkan (mest förr) bestämmer reglerna, men vad marknaden (Bert Karlsson) glömmer i sin kärlekslösa och poängmässiga värld är att utan nollan skulle inte ettan vara något - bara en liten siffra som knappt syns, men som ökar tusenfalt i värde ju fler nollor som läggs till.
Den skola jag gick i sa sig bygga på det kristen etik och moral, men de predikade inte glädje, oskuld och självkärlek, utan rädsla, skuld och självförnekelse.
Frågan är hur det är i den muslimska delen av världen? Jag tro att vi här har något som är gemensamt. Om vi ska bygga upp något nytt att tro på så ska vi börja här.
Jag tror också att vi är rätt många som tänker på samma sätt!
Kommer kärleken genom fönstret? Göm dig då under sängen!
N. D. Walsch tror att alla handlingar och reaktioner uppstår i den ena av två känslor: kärlek eller rädsla. I grunden finns det inget annat som livet kommer ur, ingen annan källa ur vilken ord och handlingar kan uppstå.
Och av dessa båda är det rädslan som är den mest framträdande i att ge näring åt mitt nuvarande beteende.
De flesta av mina mentala strukturer och sociala sedvänjor är grundade i rädsla. Jag har börjat använda mig av dem för att skydda mig från något.
Problemet är inte bara mitt utan mångas och våra "moralregler" skyddar oss från att göra "fel" och bli straffade av Gud om man tror på honom eller andra människor. Vår "rättvisa" skyddar oss från att bli "orättvist behandlade". Till och med den konstruktion man kallar "ägande" tjänar som skydd.
Vi föreställer oss att det skyddar oss från att något som kan tas ifrån oss. Inget av dessa skydd fungerar i det långa loppet, vilket är bevisat.
Och så börjar min kamp ännu en gång om att övervinna den skräckbild jag har inom mig om vad politikerna tänker göra mot alla de som inte orkat med arbetslivet, men ändå gjort en stor insatts. Det som media hotar med att de kommer att göra mot en majoritet av väljare som inte vill se dem sitta vid styret längre.
Någon lär ha sagt att världen är absurd. Jag håller med, men det är vi och rädslan som skapat den så. Då kan man inte skylla på nån annan för misslyckandet!
Vill du sätta dig in i hur en stor VD:s ego fungerar? Läs medföljde länk!
För VD:n är lag och rätt lika med att vara smart och "lyckas" han i sitt uppstå utvecklar han förakt för de "svaga", något som från början är psykopatens kännetecken.
Vad han inte vet är att det är om honom det handlar. De är sig själv han föraktar. Det beror på, trots en defekt hjärna så finns det skuldkänslor. Det vill säga han borde veta, för han är som sagt inte dum att fallskärmar och bonusar på över 50 miljoner är dåligt för förteget och de anställda.
Lika illa är det när domarkåren är överens med dem, men det är svårt att bevisa. Vanliga människor har sällan tillgång till de handlingar som ligger till grund för en friande dom.
Och om media inte slutar upp med sensationslystnad då kommer vi snart tro att inte bara politikerna utan också domarna är av samma skrot och korn som direktörerna i näringslivetstoppar, de som så ofta frias i "våra" domstolar.
Percys eget lila vävsäte:
Man får en känsla av att unga män sk. bostadsrättersmänniskor vill skryta för kompisarna och flickvännen om fina bil och om värdet på lägenheten. Däremot vill de inte skryta om hur kärleksfulla de kan var mot sina grannar och medmänniskor.
De är inte tufft att göra det därför att det kan vara tecken på svaghet, trots att de flesta män vet att det är tvärtom, men då får dessa män också de kvinnor som de förtjänar.
Vilka de är inners inne får de erfara vid en skilsmässa när allt och alla saker ska delas. När de inte längre äger "något" av värde vänder "kompisarna" dem ryggen. Detta är det pris alla får betala som måste ha det alla andra har.
Om inte detta är tecken feghet så ska jag göra som alla andra en dag - bara tänka på mig själv och dem mina.
I första hand är livet funktionellt.
"Det är en grundläggande egenskap hos livet. Det fungerar. Och det fungerar på ett sätt som möjliggör att det fortsätter fungera. När funktionaliteten på något vis är hotad finner livet ett sätt att anpassa sig, eller justera sig så att det fortsätter fungera."Så lär N.D. Walsch och hans kompanjon ha sagt. Han påstår vidare eller rättare sagt språkröret säger att
"… evolutionsteorin kallas den här anpassningsprincipen för "urval". Livet väljer genom själva livsprocessen de aspekter eller funktioner hos allt levande som möjliggör livets fortsättning. På detta vis utvecklas arterna. Och när de gör det uttrycker de den tredje grundläggande livsprincipen: fortlevnad. Livet blir bekräftat genom att anpassa sin funktionalitet."
Jag skulle vilja påstå att vi genom att använda rättssystemet försöker uttrycka anpassningsbarhetens princip genom att rättvist justera motstridiga krav och delar ut belöningar och straff.
Sanningen är tyvärr sådan att vårt rättssystem är bemängt med många avigsidor. Den är sårbar för de rikas och mäktigas påverkan. Frågan är om det över huvud taget fungerar för den breda allmänheten, om eventuella likheter mellan det som sker i vårt samhälle och den "rättvisa" vi drömde om? Allt som oftast är det ett en slump, rena lotteriet om man vinner ett mål eller inte.
Varför dömer tingsrätterna på ett sätt och hovrätterna på ett annat, när domarna säger sig följa samma lagar?
Våra "moralregler" är farliga därför att de förändras från en tid till en annan, från en kultur till en annan.
Anledningen till att de förändras är att de grundar sig på doktriner som är ohållbara. Och vad många människor gör när de upptäcker att vissa moralregler inte fungerar är att de förändrar sin moral utan att förändra de läror som moralen uppstod ur.
Vi vägrar stenhårt att förändra våra mest grundläggande dogmer, men vi förändrar vår moral, (det vill säga hur vi tillämpar våra trossatser) i en handvändning så att den passar situationen.
Till exempel bekänner sig de flesta till den grundläggande doktrinen om att vi ska vara ärliga. Sedan fuskar många med bidragen, skatterna, köper man svart och säger att det är helt okej. "Alla gör det. Det är normalt". Man bryr sig inte om att de som verkligen drabbas är de som behöver hjälp.
En vacker dag är det vi själva som drabbas av en hårdnade attityd när ingen tror på att vi är sjuka eller att du fått andra problem.
Ett annat exempel är att man kan föra krig mot människor med motiveringen att det är rätt att krossa andra folk med våld trots att det enligt bibeln är fel att lösa konflikter genom att döda.
Dessa personer vägrar förändra sina grundläggande doktriner, men de har förändrat sin moral (tillämpningen av sin trossats) i en handvändning så att den passar situationen.
Men om de förändrar sin moral så har de faktiskt ändrat sin doktrin, för moral är helt enkelt trossatser som uttycks. Därför är de hycklare. De har inga trossatser över huvud taget. De vill bara tro att de har det. Då känner de sig lite bättre, men världen har blivit sämre och jag tycker mig se samma sak överallt. Man måste vara blind för att inte se det.
Ska vi bygga en ny moral då måste vi utgå från vilka vi är och vad vi vill med våra liv. Vi ska inte utgå från något önsketänkande eller vad någon annan vill, som t.ex. vad Gud vill.
Ska sanningen fram så tror jag att Gud, om han finns vill inget för sin egen skull. Han/hon mår fint, men när det gäller vårt väl befinnande finns det saker som oroar.
Därför böra alla ställa sig frågan om det är rätt att kritisera våra politiker och företagare när vi själv inte är ett dugg bättre?
Det låter så enkelt, det som jag skev i senaste blogginlägget, men hur ska vi kunna ändra på oss när vi är som vi är? Även om en verklig katastrof skulle inträffar så finns det de som inte tror att det beror på oss.
Med näbbar och klor kommer de som tjänar på nedsmutsningen att försvar sin miljövidriga industri därför att de tror att kritikerna tillhör socialistpaket trots att det är alliansen som tvingas till åtgärder mot dem. Det enda de bryr sig om är hur stora bonusar de ska får varje år och de förstår inte varför folk bli röda, av ilska.
Så tänker de trots att historien är full med exempel där högstående kulturer utplånats. Att det den här gången inte handlar om ett begränsat område utan är en global fråga dvs. något som berör allt levande på den här planeten är ointressant. Frågan är vad som kan väcka dessa människor till liv innan det är för sent?
Det skulle i så fall vara något som de kan tjäna pengar på, men vi vanliga måste också börja tänka på ett annat sätt. Vi kan inte längre bara se till de egna behoven. Tänk på det nästa gång du väjer bostadsrätt i stället för hyresrätt (*) och önskar en större och finare bli så att du kan skryta för kompisarna på krogen.
Tänk på att köpet kan vänta tills det inte längre utgör ett hot mot allas välfärd. Tänk även att det finns något annat som du kan köpa som inte på sikt drabbar dina grannar negativ och delar upp dem i de som äger något (t.ex. sin bostad) och de som inte gör det. Undvik det som splittra och välj det som enar. Vi är en enhet och inte åtskilda.
Till dig som håller med mig, men ändå tycker att jag valt fel exempel vill jag säga att dessa exempel går under kategorin; de minas lycka. Sådana är vi och det är detta sätt att tänka som skapat den värld som vi nu lever i.
Detta vet alla, men utan att kunna göra något åt det. De känns som vi drivs av en instinkt som gör att det inte kan bli annorlunda. Frågan är som sagt; går det att förändra människan och är det jag skrivit bara trams?
Jag tror inte det, men jag är inte helt säker. Det kan man aldrig vara, men vi har inget val så därför måste jag försöka och då måste jag börja med mig. Då måste jag börja från början och tänka på ett annat sätt. Jag måste ändar på mitt medvetenhet och fram för alt på den tro som jag trott på i tusentals år.
När jag lyckas med det då behöver jag inte göra så mycket, det sköter sig själv eftersom jag är annorlunda. Då är jag inte längre en primitiv varelse som bara tänker på den egna familjen och i bästa fall släkten, men inte kusinerna. De är för avlägsna!
Vi sitter alla samma båt vad det lider!
* Se även "Lyckan och det stora klippet" i bloggen "Leos Annaler".
Jag vill återigen påpeka att under lång tid har vi människor försökt lösa våra problem genom att "göra", utan någon större framgång. Det beror på att verkliga förändringar alltid skapas av vilka vi är och inte vad vi gör.
Visst har det gjorts upptäckter och vår teknik är mera avancerad, och på så sätt gjort livet delvis enklare, men det är inte säkert att vi har gjort det bättre. Och vad beträffar de större grundfrågorna har våra framsteg varit små. Vi står inför samma stora grundfrågor som vi gjort i århundraden.
Vår föreställning att jorden finns till för att kunna exploateras av den dominerande livsformen är ett exempel. Vi kommer uppenbarligen inte att förändra det vi gör förrän vi förändrar hur vi är.
Vi måste förändra vår uppfattning om vilka vi är i förhållande till miljön och allt som finns där innan vi någonsin kommer att handla annorlunda. Alltså det är en fråga om medvetenhet. Och vi måste skapa medvetenhet innan vi kan förändra medvetenheten.
Foto: Annalisa Lidell Magra kyrka 1951, Västergötland.
Är det säkert att Gunde är så stark som han vill göra gällande?Förut kallade jag mig sökare, men förstod med tiden hur fel det var och så kallade jag mig för finnare. Då hände något fantastiskt; jag fann det som jag sökte...
Allt detta vet vi redan, men ändå envisa vi med att beundra sådana typer som Arnold Schwarenegger för att ta ett exempel. Att vi gör så kan beror på att de djuriska instinkterna (idrottstänkandet) styr över våra liv eller rättar sagt; bristen på kultur har fördummat mänskligheten de senaste 20-30 åren. Det enda som betyder något är vem som är störst, bäst och har muskler alla andra är nollor.
Frågan är om det är rätt att släppa fram en sådan som Gunde Svan inom sjukvården? Han är fd. elitidrottaren och han avgudar kroppsbyggare. Frågan är vad han vill? Vill han att vi ska ta anabola? Man kan undra för återigen handlar det inte om vem man är och vad man orkar med utan hur mycket man kan prestera utan att bryta ihop.
Därför säger jag att när DU sätter på teven för att få dig serverat det ena programmet efter det andra med sk. starka (lyckade) människor då ska du veta att apparat du ser på kallas dumburken.
I början av 1980-talet gjorde jag ett uppkast till manus om forntidsforskaren Sam. Han som fann en dagbok i Varnhems klosterruin.
Huvudsyftet var ett försök att i romanorm avslöjar den moderna vänster i sin förljugenhet. Det jag ville berätta var om alla de som i ord sa sig värna om de svaga när det i själv verket handlar om klirr i kassan och att göra karriär.
Jag ville jag klä av hjältarnas hjälte och visa upp honom i all sin nakenhet. Framför allt ville jag berätta vad varje människa borde göra innan man hoppar på andra. Man borde ställa sig frågan; "Vem är jag?" och "Är jag likadan som de jag kritiserar?" dvs för att förändra välden måste man börja med sig själv.
Frågeställningarna hade inte till syfte att döma nån utan jag ville veta hur långt jag själv hade kommit i min utveckling. Det kan ju faktiskt vara så att jag fått allt om bakfoten och att jag bara såg min egen spegelbild i vapendragarens ögon.
Så tänker jag ofta eftersom författare med ambitioner verkar tro att man ska frossa i blod och en massa mord. Jag tänker också att jag som heller vill se ett par som älska på film är nog pervers. Det som media kallar "synd", men att titta på hur man lemlästar kvinnor och barn timme ut och timme in det är inte synd - det är underhållning.
Grattis "alla" storsäljande berättare för att ni bidrar till att ge mänskligheten en sund uppfattning och vad som är god litteratur. När ni får dåligt samvete kan ni ju alltid ställa upp som "reklampelare" för nån biståndsorganisation som vill hjälpa fattiga och lemlästade barn i tredje världen.
