Varför rädda planeten?

Fotot togs 2008 av Ann Dessnert på "Art Center" i Kivik

Nu ska den "samlade" vetenskapen göra ett laboratorieexperiment som får mig att undra över mitt eget förstånd. Man ska skapa en Big bang och lugnar oroliga med att experimentet är helt ofarligt. "Jorden går inte under!" säger forskarna, men är det möjligt?

Hur kan man skapa en explosion som är ofarlig? I så fall är det media som bara vill skrämmas när de letat upp en förvirrad Dr Kalkyl som varnar för konsekvenserna dvs. de svarta hål som kan uppstå eller så finns det inga.

Trots analysen av svaret är jag tveksam. För de första så vet alla, oavsett yrke och status att det finns inget som heter hundra procent säkert. Det fick studenterna på tekniska högskolan åtminstone förr lära sig när de förr disputerade. För det andra så vet vi också att världen består av atomer, neutroner, protoner och framför allt knäppa forskare. Om nu dessa kommer i rörelse skapar de en kedjereaktion utan dess like.

Frågan är om inte kroppen kommer att sönderfalla i små partiklar? Vill det sig riktigt illa så förintas vi helt och hållet då hinner inte ens Dynamit-Harry säga sin klassiska rep-lik "Vilken jädra smäll!".

Resonemanget bygger helt på min egen teori och den har inget med svarta hål att göra. Svarta hål däremot är en dammsugare som suger upp allt i sin närhet. I hålets centrum finns det igen tid, men hur mycket rum som helst. Jorden få med lätthet plats och en del andra planeter lär också följa med i gapet enligt teorierna. För något svart hål har ingen sett.

Att den som lever får se är heller igen tröst eftersom det lär inte vara nån som gör det, men frågan är om det gör något om planeten jorden förintas. Det beror på hur man ser det, man kan som jag ibland gör, se värld som en häxkittel där alla vill sko sig på andras bekostnad och det enda som räkans är hur mycket pengar man tjänar.

Men det finns ett annat sätt att se på saken. Då är världen full av människor som inte bara älskar de sina utan allt levande som finns på planeten. I den världen är vi en enhet och inte åtskilda, då finns det något för alla och ingen är utan.

Allt det dåliga vill säga är illusioner som vi tror på därför att vi blivit lärda att vi inte har något värde.

Därför ska jag inte som jag förut tänkt, förbereda min övergång till andra sidan dvs. lämna planeten utan jag ska uppskatta de som verkligen ser på mig. Jag ska uppskatta dem därför att de vet vem jag är och hur långt jag kommit i min utveckling, andligt och själsligt.

Jag ska uppskatta det fina som jag trots allt lyckats åstadkomma under de år som varit. Svaret på frågan om en galen värld är att vi får det vi tror på. Vill vi att planeten Tellus ska gå under då gör den det. Det vill inte jag även om den värld vi lever i ibland kan verka vara fullkomligt absurd.

Låter det hoppfullt? Ja. att jag tänker så beror på att jag tror på evolutionen. Människan kommer alltså med tiden att bli det vi innerst inne önskar - en sund varsels som är fri från habegär, hämndlystna och egoism.