I början av 1980-talet gjorde jag ett uppkast till manus om forntidsforskaren Sam. Han som fann en dagbok i Varnhems klosterruin.
Huvudsyftet var ett försök att i romanorm avslöjar den moderna vänster i sin förljugenhet. Det jag ville berätta var om alla de som i ord sa sig värna om de svaga när det i själv verket handlar om klirr i kassan och att göra karriär.
Jag ville jag klä av hjältarnas hjälte och visa upp honom i all sin nakenhet. Framför allt ville jag berätta vad varje människa borde göra innan man hoppar på andra. Man borde ställa sig frågan; "Vem är jag?" och "Är jag likadan som de jag kritiserar?" dvs för att förändra välden måste man börja med sig själv.
Frågeställningarna hade inte till syfte att döma nån utan jag ville veta hur långt jag själv hade kommit i min utveckling. Det kan ju faktiskt vara så att jag fått allt om bakfoten och att jag bara såg min egen spegelbild i vapendragarens ögon.
Så tänker jag ofta eftersom författare med ambitioner verkar tro att man ska frossa i blod och en massa mord. Jag tänker också att jag som heller vill se ett par som älska på film är nog pervers. Det som media kallar "synd", men att titta på hur man lemlästar kvinnor och barn timme ut och timme in det är inte synd - det är underhållning.
Grattis "alla" storsäljande berättare för att ni bidrar till att ge mänskligheten en sund uppfattning och vad som är god litteratur. När ni får dåligt samvete kan ni ju alltid ställa upp som "reklampelare" för nån biståndsorganisation som vill hjälpa fattiga och lemlästade barn i tredje världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar