Stjärnorna på slottet!

Så såg Hytt Oskar ut när det begav sig på 1960-talet i Sydamerika.

Nu har jag sett Janne Loffe Carlsson som stjärna på slottet – han som blev Loffe med hela svenska folket. Jag förstår inte varför han blev så populär och jag har inte läst vad Anrell skrev om honom. Det måste ha varit något verkligt nedsättande eller så har han hittat en förevändning till att kunna gräva ner sig.

Uppvisningen på slottet var så bedrövlig att jag numera tvivlar på Loffes insatts som trummis i popgruppen "Träd Gräs och Stenar". Gardell och han kan ta vandra i hand, de är lika som bär. Det är dumheten, munsvadan och översitteriet som förenar dem.

Vad beträffar dumheten så är inte jag ett dugg bättre, men det finns en skillnad. Jag kan ibland se på mig själv utifrån och förstår att det jag gör är att kompostera gamla sopor. Därför skrattar jag åt eländet. Gör man inte det då blir man hela Sveriges pajas och det är ett träffande epitet för dem båda - även för mig.

Om Loffe och Jonas (kan vara roliga ibland) tycker jag som sagt inte om än mindre om Arnell. Han tillhör den typ av människor som jag gav en snyting när jag gick i skolan. Jag var skolans buse och slogs ofta, men jag slog inte de svaga som man skulle kunna tror.

Jag hade en egenhet och det var att jag gav mig på de som var större än jag. Trots övermod gick det bra. Jag räknar inte heller Lasse till de svaga utan tvärtom. Han har en käft som glappar och sticker man ut hakan då händer det att man själv åker på en snyting.

Så är det för alla och då behöver man ingen myt att odla som Jonas och även Loffe för att kunna ta sig rätten att spy galla över andra.

Lasse påminner om en Hytt Oskar som jag segla med på Sydamerika. Han kom från Borås och han mönstrade av redan efter sin första resa. Vi bråkade med vandra på en bar i Puerto San Juan och då gick det som det gick.

Han fick plötsligt medhåll av en rödhårig och eldfängd typ - en seglarkompis som kallades för Räven. Han var livrädd för att själv få stryk så därför smög han sig bakifrån på motståndaren dvs. när man inte var beredda slog han till.

Innan gendarmerna kom till platsen för att skingra oss skrek Conny, som han hete i mitt öar att Hytt Oskar var minsann en fin och ärlig människa. "Han säger vad han tycker om folk i motsatt till dig!".

Att jag var hänsyns-full mot mina medmänniskor det tog han igen notis om för Conny var mobbare av den högre skolan. Han slog till och med små barn när det behagade utan att tveka.

Styvsyskonen var så rädda för honom att de pinkade på sig när han tittade på dem. Till min lillebror sa han saker som var obscena och som jag sedan fått skulden för.

Så är det med småsyskon, det minns saker som de vill minas som tack för alla gånger som man försvarat dem mot alla elaka skolkompisar och dumma lärare.