Det låter så enkelt

Det låter så enkelt, det som jag skev i senaste blogginlägget, men hur ska vi kunna ändra på oss när vi är som vi är? Även om en verklig katastrof skulle inträffar så finns det de som inte tror att det beror på oss.

Med näbbar och klor kommer de som tjänar på nedsmutsningen att försvar sin miljövidriga industri därför att de tror att kritikerna tillhör socialistpaket trots att det är alliansen som tvingas till åtgärder mot dem. Det enda de bryr sig om är hur stora bonusar de ska får varje år och de förstår inte varför folk bli röda, av ilska.

Så tänker de trots att historien är full med exempel där högstående kulturer utplånats. Att det den här gången inte handlar om ett begränsat område utan är en global fråga dvs. något som berör allt levande på den här planeten är ointressant. Frågan är vad som kan väcka dessa människor till liv innan det är för sent?

Det skulle i så fall vara något som de kan tjäna pengar på, men vi vanliga måste också börja tänka på ett annat sätt. Vi kan inte längre bara se till de egna behoven. Tänk på det nästa gång du väjer bostadsrätt i stället för hyresrätt (*) och önskar en större och finare bli så att du kan skryta för kompisarna på krogen.

Tänk på att köpet kan vänta tills det inte längre utgör ett hot mot allas välfärd. Tänk även att det finns något annat som du kan köpa som inte på sikt drabbar dina grannar negativ och delar upp dem i de som äger något (t.ex. sin bostad) och de som inte gör det. Undvik det som splittra och välj det som enar. Vi är en enhet och inte åtskilda.

Till dig som håller med mig, men ändå tycker att jag valt fel exempel vill jag säga att dessa exempel går under kategorin; de minas lycka. Sådana är vi och det är detta sätt att tänka som skapat den värld som vi nu lever i.

Detta vet alla, men utan att kunna göra något åt det. De känns som vi drivs av en instinkt som gör att det inte kan bli annorlunda. Frågan är som sagt; går det att förändra människan och är det jag skrivit bara trams?

Jag tror inte det, men jag är inte helt säker. Det kan man aldrig vara, men vi har inget val så därför måste jag försöka och då måste jag börja med mig. Då måste jag börja från början och tänka på ett annat sätt. Jag måste ändar på mitt medvetenhet och fram för alt på den tro som jag trott på i tusentals år.

När jag lyckas med det då behöver jag inte göra så mycket, det sköter sig själv eftersom jag är annorlunda. Då är jag inte längre en primitiv varelse som bara tänker på den egna familjen och i bästa fall släkten, men inte kusinerna. De är för avlägsna!

Vi sitter alla samma båt vad det lider!

* Se även "Lyckan och det stora klippet" i bloggen "Leos Annaler".