Jag tycker ofta att vi är olika trots att jag vet att om jag skulle få uppleva allas vårt inre som skulle det kännas som en alltid inneboende förening.
Detta händer när man minns vilka vi verkligen är dvs. fulla av kärlek.
Om jag väljer att säga det på ett annat sätt kan det låta så här:
När jag lyssnar på andra verkar det som de är annorlunda, men se jag då på djupet och in i dem? Gör jag det då kommer jag att se deras inre kärna och då kommer jag att möta mig själv. Det vi då har gemensamt är känslor av olika slag som rädsla, glädje, kärlek...
Hela universum var en gång förenat bortom allas förstånd, koncentrerat till en liten punkt som är mindre än den punkt som avslutar denna mening. Sedan exploderade den, men den delade sig inte, utan det blev bara större och större.
Så vill jag att mitt liv ska se ut - på det andliga planet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar