Äntligen har jag kommit fram till det jag vill säga med det senaste i blogginlägget. Kontenta är inte att jag vill ge folk skuldkänslor för hur de lever utan jag konstaterar fakta. Se på våra (mitt) liv utifrån.
Det är inte lät eftersom upplevelsen är subjektiv och i bakfickan finns det hos mig ibland ett litet hat mot dem som "lyckats" i samhället. Sådant som jag ännu inte har bearbetat, men när min dotter blev läkare då kändes det som om jag måste tänka om.
Jag inser numera att det är ett förlegat sätt att se på saken. De som "lyckats" har oftast enorma studieskulder och tvingas slita som djur. Vem orkar arbeta 75 timmar i veckan som min dotter gjort periodvis?
Mitt problem är inte bara att jag bryr mig om vad andra tycker om mig utan jag tror också att alla som inte lever som jag har det mycket bättre.
Det jag ville säga är att det vi upplever är ett bländverk. Ett bättre ord är illusioner. När jag verkligen har förstått detta då har jag kommit långt, men inte heller det är lätt att förstå. Illusionen av den sk. verkligheten är alldeles för påtaglig.
När jag drabbas av nått som är dåligt då känns det verkligen inte som en illusion. Tvärtom, då känns det som jag skulle vilja dö, men det är detta som är knutpunkten.
Nästa steg i utvecklingen är att förstår att trots det som händer så finns det inget som är negativt. Vad ville jag säga med detta? Jo, om jag väljer att tro på allt som är ont och dåligt då får jag också uppleva det onda och dåliga.
Därför måste jag göra något gott av livet här och nu för att förstå hur fantastiskt det verkligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar