Många tycker att det är oärligt av mig att inte från början säga vad jag tycker om de som jag lärt känna. De menar att när jag säger upp bekantskapen med dem då har jag sårat mer än jag behövt.
Till mitt försvar kan jag bara säga att kontakterna med andra har mycket sällan varit ett medvetet val. För mig kan det ta månader och ibland år att förstå vem jag mött, men för det mesta så tycker de flesta som drabbats av mig att jag är konstig och därför gör de "själva slut".
Problem är däremot att det är få som förstår mitt "kroppsspråk". En kram kan betyda mycket. Karmar jag hårt då finns det något äkta och sant. Är den formel då är jag reserverad och vaktande.
De "gör slut" skyller på mig och de förstår inte att man är "alltid" två i ett möte. Som tur är så bryr sig de flesta inte om vad jag tycker om dem. De går sin egen väg till kunskap om vilka de är och de håller med all rätt fast vid rätten att vara den de är. "Sköt dig själv och skit i andra" är deras motto.
Det finns många varianter i vår herres hage och det finns inget som är fel eller rätt bara det som fungera eller inte fungerar för var och en.
Man kan undra varför jag skriver så här? Jo, efter 50 fyllda förstod jag att man inte ska bränna några skepp. Då vet man nämligen vad en vänskap är värld oavsett vem som man är vän med. Gör man inte det då riskerar man att bli rätt ensam på sluttampen.
Därför borde jag ändra på min inställning och var mera öppen och kontaktsökande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar