Periodvis tvingades jag bo på platser där jag var helt utan lekkamrater, men det är inget att bråka om. Istället utvecklade jag min fantasi, men det fanns de som retade mig. De gav mig därför namnet Ljugar Jöns.
När jag var 15 år hade jag "slutat" att ljuga och istället berättade jag spökhistorier. Det var skrönor som fick beundrarinnorna att rysa av skräck. Ibland tog jag dem på brösten och ibland följde de frivilligt med mig till Gräfsnässlottsruin som ligger vid sjön Anten i Västergötland.
Jag bodde då i Magra, men för de flesta var syftet uppenbart och därför blev erövringarna svåra att förföra - när det kom till kritan. För det mesta fick jag nöja mig med att se på hur de reagerade inför mötet med det okända hemmavid.
Foto: Annalisa Lidell Magra kyrka 1951, Västergötland.
Jag glömmer aldrig när jag sent en kväll gick jag hand i hand med en flicka ifrån grannbyn. När vi passerade kyrkan föreslog jag att vi skulle gå in där, men det ville inte hon. När jag frågade varför sa hon "Det spökar där inne!", men sedan kröp det fram att det var mig hon var rädd för. Flickans pappa hade sagt att jag var en Dyng Johan typ och han kallade mig för "Bocken från Magra".
Så gick det som det gick. Hon tog sin cykel och åkte hem till sig och jag spatserade ensam och övergiven upp för kyrkgången. Hon hade tur det kan jag lova. För om hon hade hon följt med mig in då hade hon inte bara förlorat mödomen, utan också vetet.
Hon hade fått uppleva något som skrämde skiten ur både mig och min kompis. Honom träffade jag som hastigast vid mjölkbordet framför skomakare Johan Tengs (Gustav Tenggrens farfar) stuga bakom kyrka. Det hände efter att jag kastat mig över kyrkmuren och sprungit åt samma håll som flickan.
I vapenhuset mötte jag nämligen en mörk gestalt som kom emot mig som skjuten ur en kanon. När jag hörde vålnadens flåsande i nacken kändes det som om jag måste be till Gud om syndernas förlåtelse. Kompisen trodde inte sina ögon när följet (jag och vålnaden) drog förbi - han liknade Nazgûl i Sagan om Ringen.
Vad vi såg det kan diskuteras, men jag kan inte låta bli att tänka på ordspråket: ”Det man ger ut får man tillbaka!”.
Foto: Annalisa Lidell Magra kyrka 1951, Västergötland.
Själva byn ligger på en moränås med en kyrka i mitten
Jag glömmer aldrig när jag sent en kväll gick jag hand i hand med en flicka ifrån grannbyn. När vi passerade kyrkan föreslog jag att vi skulle gå in där, men det ville inte hon. När jag frågade varför sa hon "Det spökar där inne!", men sedan kröp det fram att det var mig hon var rädd för. Flickans pappa hade sagt att jag var en Dyng Johan typ och han kallade mig för "Bocken från Magra".
Så gick det som det gick. Hon tog sin cykel och åkte hem till sig och jag spatserade ensam och övergiven upp för kyrkgången. Hon hade tur det kan jag lova. För om hon hade hon följt med mig in då hade hon inte bara förlorat mödomen, utan också vetet.
Hon hade fått uppleva något som skrämde skiten ur både mig och min kompis. Honom träffade jag som hastigast vid mjölkbordet framför skomakare Johan Tengs (Gustav Tenggrens farfar) stuga bakom kyrka. Det hände efter att jag kastat mig över kyrkmuren och sprungit åt samma håll som flickan.
I vapenhuset mötte jag nämligen en mörk gestalt som kom emot mig som skjuten ur en kanon. När jag hörde vålnadens flåsande i nacken kändes det som om jag måste be till Gud om syndernas förlåtelse. Kompisen trodde inte sina ögon när följet (jag och vålnaden) drog förbi - han liknade Nazgûl i Sagan om Ringen.
Vad vi såg det kan diskuteras, men jag kan inte låta bli att tänka på ordspråket: ”Det man ger ut får man tillbaka!”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar