Ingen ny ledtråd

NU SLUTAR JAG BLOGGA!

Med andra ord; jag känner inte längre något behov av att berätta för andra hur duktig jag är. Jag vet nämligen vem jag är och hur jag vill ha det. Det jag ville är andlighet, men också kunskap, men kunskap är ord och betyder inget om det inte följs av handling.
   Så tänker jag för jag har förstått att jag är älskad även om jag inte levererar något. Dessutom så vet jag att den kloke tiger och den dumme talar. Jag behöver alltså inte längre vissa upp något resultat för att bli accepterad.
   Att jag tiger beror på att det är meningslöst att berätta för andra vad man vet om livet eftersom var och en måste gå sin egen väg.
   Om jag ska blogga (finns en, se Bekännelser) då handlar bloggandet om vem jag verkligen är dvs. släppa på kontrollen av rädslor och överkrav, men jag har ingen lust att berätta om mig själv för nån som jag inte känner. De är privat och då skulle jag vara tvungen att avslöja det som jag försökt dölja bakom ordet "annaler".
   Vissa menar att tarmöppnandet är lika med tolerans och förståelse och motsatsen lilla hatets bloggande, men då är man en naiv poet som inte förstår att vi befinner oss i olika utvecklingsfaser. Öppnar man sitt hjärta för kreti och pleti kan det utnyttjas. Det beror på att avunden är en stark drivkraft under vissa faser i en människas liv.
   Bara den som kan läsa mellan raderna har förstått att annalerna varit intressant för de som tycker att munnen är ett rövhål. dvs. det är inte det man stoppar in som är orent utan det som kommer ut.
   Det som jag skrivit kommer att få vara kvar för det kan bli ett lysande exempel på en själs utvecklingenshistoria från 2006-2009.

Ny ledtråd

Jag har funderat över vem jag är i nästan hela mitt liv och jag har kommit fram till att det kan vara så här: Själen dvs. min själ vet allt. Det finns inget som är dolt för den och inget den inte vet. Men att veta är inte nog. Själen måste uppleva.

Tolkar jag N.D. Walsch ledsagare rätt så har min själ en önskan om att få förvandla sin största begreppsmässiga uppfattning om mig själv till sin största upplevelse. Innan begreppet blir en upplevelse finns det bara teori.

Jag kan veta med mig att jag är godhjärtad, men om jag inte gör något som visar min frikostighet, har jag inget annat än begreppet frikostighet.

Jag kan veta med mig att jag är snäll, men om jag inte är snäll mot nån har jag inget annat än en uppfattning om mig själv.

Man kan fråga sig vad vill jag säga med min tolkning av en profet som i sin tur tolkar ett andligt väsen? Jo minsann, detta här är den ledtråd, som jag talade om i mitt förra inlägg.

I morgon kommer det en ny.

Meningen med livet

Om jag en dag förstod meningen med livet skulle jag då berätta det? Nej det skulle jag inte göra. Varför? Jo, meningen med livet är olika för var och en och man måste gå sin egen väg för att hitta den.

Däremot skulle jag ge en ledtråd och på så sätt bidra till sökandet, men mer säger jag inte.

Ledtråden är att det du måste börja med är orden. I stället för att vara sökare måste du bli en finnare och när du girot de då kommer du att finna vad du söker när det är moget.

Du är älskad!

Jag har yttrat mig i minst sex inlägg om det jordiska helvetet. Rättare sagt media reagerar och jag komposterar.

Därför finns det mycket påhopp och anklagelser i bloggen eftersom den bild av världen jag skrivit om bygger på rädsla. Det är inte bara min rädsla för vad politiker och myndigheter kan hitta på utan också medias rädsla för olika sjukdomar och katastrofer.

När jag däremot yttrar mig om den andliga världen då bygger det på kärlek och tillit. Det märks när jag vänder mig inåt för att få svar på vad jag är rädd för. Då är oron för katastrofen som bort blåst.

Mina farhågor blir med andra ord inte besannade och kontakt med samhället blir positiv. Medborgaren Leo blir alltså inte överkörd eller misshandlad av överheten.

Varför är det så? Naturligtvis vill media skrämmas därför att de tror att om vi måste ha tummen i ögat på de styrande. Att de sedan tjänar på att dra till med det värsta hör inte till saken. De bryr sig inte om att rapporteringen, som den idag är utformad är förgörande för mänskligheten.

Den journalist som säger att han skyddar oss genom sina avslöjanden gör oss istället till rädda och otrygga människor. Det är inte bra därför att rädsla föder aggressivitet, men det är bra för media.

Skulle nån arbetslös bli knäpp och köra över folk eller skjuta omkring sig då är det ingens fel. Det har inget med det som skrivs i tidningarna att göra trots att sensationerna skapat en hel värld med rädisor.

Det är därför som jag inte ska söka svaren i det jordiska livet utan i det andliga livet. Där hittar jag inte bara mig själv utan också sanningen.

Sanningen är att jag är mera älskad än jag kan ana!

Hur tänker man?

Hur tänker Stockholms Tingsrätt? Har de glömt att även domstolens ledamöter har barn som kommer att trotsa sina föräldrar. Så gör ungdomen därför att de vet vad som är det verkliga motivet bakom föräldrarnas rediga beteende.

De tror kanske att de tjänar på att vara hårda mot den som sticker upp och vill förändra välden. Därför ska de som inte kryper för deras fötter minsann få lära sig att veta hut.

Problemet är att motståndaren är bredd att offra sig och frågan är om hut går hem i vårt land? Nej, det har den aldrig gjort. Alla vet utom de framgångsrika dvs. de som inte vill minnas att hårda domar får motsatt effekt.

Vad de inte heller tänkt på är att nu skapas det hjältar. Många kommer att följa de dömas exempel. Det är inget som jag uppmuntrar dem att göra utan det är bara så. Det är fakta.

Jag erkänner att jag varit dum som trott att domstolen skulle skydda de unga och "svaga", men jag har kanske fel. Det är kanske de unga som tillhör de starka!

Jag hoppas det för då är det ALLAS RÄTT ATT YTTRA SIG SOM DE FÖRSVARAR OCH DET ÄR FINT för att inte säga det finaste man kan göra.

Så tyckte liberalerna en gång i tiden, men det har de nog glömt. Det som är bra med glömska är att det är alltid någon som tjänar på det!

Nu tar de unga över!

Jag var med när internet startade och min första hemsida gjorde jag redan 1998. Sen dess har det hänt mycket. Det har varit spännande att följa utvecklingen och det som gjort mig intresserad av mediet vara allas rätt till yttrandefrihet.

Innan bestämde redaktionen på tidningarna vad som gick att tryckas och vad som passade att skriva. Så var det trots allt tal om det fria ordet. Därför skapade jag 1995 kulturtidskriften Rix-komposten tillsammans med några folkhögskolelärare.

I den skulle alla få föra fram sin åsikt utan att bli refuserad därför att det lät illa. Behovet av internet var till synes enormt och i motsatts till vissa har jag inte ändrat min uppfattning.

Med andra ord; internet skapar fantastiska möjligheter och framför allt måste man med ödmjukhet se på utvecklingen.

Tills i förra veckan trodde jag också att de flesta hade samma uppfattning som jag, men det är inte helt sant. Inners inne viset jag att det fanns gott om fördömande människor. Framför allt fanns det sådana personer i min egen generation, men även inom domarkåren.

Det är sk. kamrater jag tänker på, som bl.a. Guillou dvs. en bland många som glömt vad han en gång egentligen kämpade för eller så vill han inte minnas det. Vissa tjänar ju på att glömma sådant som man inte vill komma ihåg.

Gubbhatet var inget som jag räknat med även om jag visste att hjärnan hos vissa överlägsna och högdragna indriver ofta skrumpnar med åren.

Vad då, trakasseri?

D
Nu har Borg gjort en tavla. Det är ett självporträtt och titeln är "Snart spricker ball-ongen!" Idag är antalet arbetslösa enligt AKU 404 000 dvs. 8.3 procent! Fotomontage: LT Stockholm 2009

Jag skäms inte över medias agerade mot Mona Sahlin. Lite får man väl tåla och det är nyttigt med mobbing, underbart när det bedrivs hetsjakt på ministrarna.

Så har jag nämligen haft det. Under förra krisen var många kvinnor (inte alla) riktigt på hugget. Mig kastade de ut från arbetsmarknaden med huvudet före.

Vist, man bör spara på krutet till valet, men jag måste ändå få säga att jag inte heller skäms över svenskans sympatier. Ni goda och felfria medborgare som glömt bort vad som hänt efter valet 2006.

Skandal efter skandal och nu är det som bort blåst, men inte det Mona gjorde för femton år sedan. Om jag mins rätt så hade hon använt statens kontokort till eget missbruk. Inte olikt det som de blå lagets ministrar gjort, men jag undrar ändå om det inte finns nån skillnad mellan dem?

Jo, tyvärr, men ända inte. Fredriks fusk var obetydligt, men han sitter kvar trots alla skandaler inom de egna leden, men Mona har haft fräckheten att kandidera till statsministerposten trots att hon smusslat, förlåt glufsat i sig Toblerone i stor skala.

Nu ska jag sluta att göra mig lustig över det media skriver om politikerna. Det är myt, men därför ska jag avsluta mitt gnällande med att säga några kloka ord.

Alla människor ska gå sin egen väg till kunskap om vilka de är. Då spelar det ingen roll vad man gjort eller om man har en upphöjd position som jag har dvs. står utanför (hejar på inget av lagen) och se på eländet.

Tjäna pengar?

Det är lätt att häckla överheten, men att se sina egna fel och brister är mycket svårare. Då tänker jag på mig själv och den sk. arbetarklassen.

På 1960-talet lärde jag känna en byggarbetare från Finland. Han var murare och facklig aktiv. Huvuduppgiften var enligt honom att stoppa ackorden inom byggbranschen, men nu förstår jag inget.

I dag är "alla" byggarbetare för ackordet trots att de vet att orsaken till de flesta olyckstillbuden går att söka i det höga arbetstempot. Varför tänker de så? Jo, de ska tjäna pengar som det heter.

Exemplen på hur det kan gå när man stressar är många, men när husen i mitt bostadsområde skulle renoveras då kom jag på kant med några arbetare.

Vi, hyresgäster ville inte bli väckta kl. 6.00 på morgonen utan först kl 8.00. Detta var inget som vi själv hittat på utan det var en överenskommelse mellan husägaren och byggbolaget.

Tre dagar innan upprustningen var färdig såg jag en fridstörare köra omkring i en röd Mercedes 350 SL.

SNACKA OM DIREKTÖRSFASONER!

Om detta är den så arbetarklassen (vissa iaf.) då är det avundsjukan som varit drivkraften bakom alla bonusar som dv:arna tillskansat sig. De tänker, tror jag att: jag ska inte var sämre än mina kollegor och min fru ska också bli nöjd.

Därför är skillnaden ingen mellan oss. Alla är avundsjuka, men en dag hoppas jag att kärleken till din nästa är det som driver oss framåt och inte behovet att tjäna mycket pengar.

Nu vaknar professorerna

Vissa präster predikade på medeltiden budskapet att "När den fattiges tankar går till Kristi lidande då går den rikes till hans liggande fä". Bakom adelsmannen (det syns på de långa snabelskorna) visas hans "liggande fä" dvs. rikedomarna. Eget foto: Yttergrans kyrka 1981.

Nu vaknar professorerna, men när jag 1998 skapade min första hemsida då förstod ingen vad jag menade. Även nationalekonomerna uttalade sig och tonläget var raljerade under publikens ovationer. "Världen är i kris!" och "Vi måste lära av misstagen!" heter det också.

1996 sa jag att kultur är vår tänkande och "därför har den lösningen på ekonomiska problem och kriser." Det jag menade var att när ett företag går i konkurs då tar vd:n livet av sig eller så går han till biblioteket (han går inte bokhandel eftersom vd:n är snål.)

I den ekonomisk och politisk litteratur får han sedan svar på frågan om vad som är orsaken till krisen. Skiljer han sig händer samma sak, men då läser han poesi, men tyvärr finns det alltid en ny kvinna runt dessa herrar.

Jag ser beroendet av ett koltyg som ett svaghetstecken, men det gör vd:n också. Han erkänner nämligen sällan att det finns en kvinna bakom viktiga beslut och framgångar. Framför allt håller han tyst om att när det är sovdags avhandlas i sovrum nästa styrelsemöte i stället för sex.

Skilsmässorna i dessa kretsar beror för det mesta på att mannen inte fått någon bonus att tala om. "Vad ska väninnorna säga?" tänker hustrun när beviset på överhuvuds framgångsrika liv uteblev.

Detta berätta om vilken slags kvinnor man väljer. Men vad gör det för här går mannens tankar till sitt liggande fä var femte minut och kvinnans går till hans penningpung.

Jag menar att orsaken till krisen beror på bristen av kultur. När vi ägnar våra liv till att möta den andra världen då kan vi blir fria får de bojor som håller oss fast i det jordiska helvetet.

I klartext betyder det att då kommer vi att se till vad som är bäst för hela mänskligheten och inte bara till familjen och egot som våra obildade vd:ar oftast gör.

Återgå till allvaret

Nu är det dags att återgå till allvaret. Man kan inte skämta om allting och vara glad jämt.

När jag var ung tyckte jag illa om de som alltid sprudlade av glädje. Det är märkligt för idag önskar jag att jag tog livet med en klackspark varje dag. "Det ska va´gôtt å leva annars kan det kvitta" är mottot för mig som kommer från Västergötland och är född på den västra sidan om Billingen.

Idag kan jag också konstatera att det finns många problem med att välja den andliga väg. Det fungerar perfekt så länge som man inte utsätts för något hot. När det händer då är i alla fall jag lika primitiv som alla andra och reagerar på samma sätt som jag alltid gjort.

All ny kunskap om hur man borde bete sig i en sådan situation faller då platt till marken och är som bortblåst. Frågan är varför jag ödslar tid på något som inte ger resultat?

Svaret är att jag har bara hållit på i två år och förväntar jag mig ett resultat då blir det inga. Det är först när jag inte gör det som det händer saker. Dessutom har jag som sagt konstaterat att människan är primitiv och så kommer hon förbli till dess evolutionen förändrar vårt "svårbegripliga" beteende.

Homo kulturs (den nya arten som hoppas på) kommer kunna tillämpa det hon lär sig i praktiken och inte bara prat om hur man borde vara när allt är frid och fröjd. Motsatsen kallas hyckleri och det är på den nivån jag befinner mig idag med vissa undantag.

Nu har jag insett att det jag vill ha kommer till mig när jag förstår att jag redan har det som jag önskat.

Var nöjd med livet

Den som glömt bort sångtext i Djungelboken kan här få en påminnelse; "Var nöjd med allt som livet ger. Och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär...".

Det jag vill säga utan att skuldbelägga de som läser mina uppkast är att vi har alltid två val. Antigen väljer jag kärlek eller rädsla. Viktigt är också att "det vi tro på manifesteras i våra liv". I klartext betyder det att om jag tror att glädjen, sanningen och kärleken skapar en bättre värld så är mitt val enkelt.

Hur var och en regera på detta påstående vet jag inte, men och det är viktigt för allas bästa att jag är nöjd med livet på den här planeten.

Rädsla smittar inte, men det kan däremot glädje göra. Därför hoppas jag att jag smittat ner alla de som orkat läsa mina blogginlägg under 2009 med mina ord, tankar, känslor och upplevelser.

Medge att det varit fantastiskt roligt, humoristiskt och framför allt livsbejakande, hi, hi, hi...

Med benen i båda världarna.

Det finns mycket att säga om andlighet. Bland annat så glömde jag berätta att man måste stå med benen i båda världarna.

Befinner man sig bara i den ena världen är risken att man förlorar fotfästet. Det skapar ångest (rädslor), men jag tror att det får man endast i den jordnära världen.

Rätt ofta kallar jag det jordnära för en illusion. Med det menar jag inte att den inte är verkligt utan att den framställs oftast som hotfull.

Främst beror det på media, men vi har alla olika anlag som påverkar oss. De som har problemen med rädslor har svårt att läsa det som står i tidningen och sägs på nyheterna. Vad avgrundstänkandet bottnar vet jag inte, men det finns de som tror att bristen på kärlek är en förklaringen.

Vad som talar för denna tes är att allt vi tänker bygger på två grundkänslor. Den ena är kärlek och den andra är rädsla och när något händer "väljer" vi antigen den ena eller den andra, men hur man väljer beror som sagt på vilka vi är.

Har jag hittat verktyget?

Så har jag äntligen kommit fram till slutklämmen. Förut skrev jag att jag "...inbillar mig iaf. att om jag hittar det rätta verktyget så kan jag får fram känslan av att vara älskad.", men det är inte lätt att förklara hur jag tänker.

Troligen är det bara den som upplevt samma sak som nu kommer att förstå vad jag skriver. Så är det med orden, man måste upplevt det som händer för att förstå vad andra skriver och pratar om.

Låt mig förklara: Människan är jordnära och det andliga upplever hon som ett mysterium. Däremot tror hon på katastrofen. Sådan är jag, men jag har också en annan sida. Jag förstår att slutet-är-när-känslan är en illusion som framför allt media frossande i hemskheter därför att de tjänar på det.

Som sagt alla tjänar, men jag tjänar inte på illusioner om katastrofer.

Däremot tjänar jag på att förstå vad andlighet är och vad det kan betyda för mig. Att förstå det bygger på tron om att kraften är en annan dimension av liv.

Det är märkligt att de flesta bara acceptera en form av liv trots att de inners inne vet det finns fler verkligheter. Då talar jag om det vi inte ser, men som jag i 23 år upplevt finns. Det var i Sparreholm 1986 som det började, men det är bara de senaste 2 åren som jag fullt ut praktiserat kunskapen.

Det är bara genom att släppa fram känslan (andlighet är känsla) som vi slipper att bli fångna i det jordiska helvetet. Vi tjänar alltså på att göra det, men det är få som insett detta eller så har jag fel.

De flesta tycker kanske att det jag skrivet är en självklarhet, men som man inte ska berätta för någon. Den inställningen respekterar jag vanligtvis, men som jag just nu inte bryr mig om.

Detta är verktyget som jag talat om finns och det som jag inte använt för mina rädslor oftast tagit överhanden. Skräcken som jag beskrivet i många blogginlägg.

När jag fullt ut förstår detta (vetande) då kommer jag att kunna möta det adliga. Bildligt talat så blir jag då fri ifrån det fängelse som jag själv skapat.

Är skolan annorlunda idag?

Alla de som läst det jag skrivet förut förstår att jag ligger risigt till beträffande den andliga biten. Det är inte mycket jag förstår och det jag förstår det har jag troligtvis missuppfattat.

Att jag tänker så här beror min "fantastiska" skoltid. Jag underskattade förmågan att förstå komplicerade saker. Därför blir jag förvånad när jag förstår något som är andligt.

Tyvärr är det också så att kunnandet är kopplat till hur omtyckt man blir. Är man dum i huvudet, som jag upplever att jag är då tror jag automatiskt att ingen tycker om mig. Trots det vet den korkade att han/hon är en pina (pinsam) för omgivningen dvs. det går inte att dölja ett handikapp.

Det märks främst när jag ska prata engelska, men även när jag uttalar främmande ord som jag inte hört förut och dessutom stavar jag dåligt.

Idag påstås skolan vara annorlunda och jag vill inte skylla på min skola för de problem som dras med. Jag var ett känsligt barn och som sagt inte skolmogen när jag började i första klass, men på grund av skolans uppbyggnad blev det omöjligt att omedelbart återhämta det jag förlorat.

Fem år efter skolavslutningen skaffade jag mig däremot en sk. gymnasiekompetens. Det behövde jag för att känna mig accepterad, men självföraktet finns kvar. Det gick inte att kompensera bort trotts mitt enorma behov av kunskap, ett behov jag fick efter att jag skaffat mig många yrkes och livserfarenheter.

Till och med rektorn på den folkhögskolan som jag gick på i början av 1970-talet var imponerad. Ambitionsnivån var gränslös och jag läste allt jag kom över - även källorna till undersvingslitteraturen. Dessutom hade jag egna cirklar i nationalekonomin på kvällarna.

Resultatet blev förödande; jag blev predikant. En person som torde mig veta vad som var rätt och fel. Supertrååååååkig med andra ord och den förståndshandikappade Jan Myrdal blev min idol.

En dag förstod jag att jag bara spelade en tråkig roll i den mänskliga komedin. Att se sig själv utifrån är få förunnat - en gåva. När jag förstod dramats regler kände jag mig övergiven och ensam därför att de "vänner" jag skaffat mig tog sin roll på för sort allvar.

Den som varit uppmärksam förstår att utgångspunkten är; att du ska bli älskad för hur duktig du varit och inte för den du är.

Bror-Duktig-komplexet kallar jag detta fenomen, men så ser det samhälle ut och som "vi" byggt upp och där skolan spelar en avgörande roll. Mottot är att du är inget om du inte har en titel, ett yrke som ger status och som alla blir imponerade av.

Då blir det svårt att älska sig själv om man är en person som bara kan bli bekräftad utifrån. Bara den som inte bryr sig om vad andra tycker kan möta alla de krav som ställs på oss för vi ska känna oss accepterade och älskade.

I vänkretsen finns det högst en person som räkans till denna kategori, men jag kan ha fel. Det finns kanske fler.

Utan att överdriva kan man säga att "alla" som inte blivit något känner sig misslyckade och därför är de inte omtyckta. Det är detta som föder avundsjuka och hat och det är därför man inte känner sig älskad.

Hur vet jag det?

Hur vet jag nu att det som jag skrivit är sant? Ska sanningen fram så vet jag inte det, men jag skulle kunna svara att om det jag känner innehåller glädje och kärlek så kan det vara sant.

Det är inte lätt att med enbart ord förklara vad jag menar, men om jag vill vara rolig så kan jag skriva att jag bra på att anal-ysera.

Om jag ska sluta att skriva dåliga skämta så kan jag göra ett försök med att ben upp ämnet i sina beståndsdelar. Då börjar jag med att ställa följande frågor; "Hur vet jag att den högsta sanningen är kärlek?" och "Finns den över huvud taget?".

Ärligt talat så vet alla att vi handlar enbart av egoism. Bakom godhetens fasad döljer sig en falsk och löjligt mask där alla ljuger, men om man släpper fram de innersta känslorna så finns det bara kärlek.

Det är inte lätt att göra eftersom jag förträngt det mesta och motgångar, krossade drömmar och illusioner blockerar känslolivet. Så är det för de flesta. Därför känner jag inte någon kärlek trots att jag vet att det finns sådana känslor djupt där inne. Jag inbillar mig iaf. att om jag hittar de rätta verktygen så kan jag får fram känslan av att vara älskad.

Det finns mycket att säga om detta, men jag tror inte att det är mina föräldrar som är orsaken till att jag känner mig oälskade. Skolan däremot spelade en stor roll i förmedlandet av normer och värderingar.

Den skola jag gick i var en sk. pluggskola, den som alliansen nu återinfört. Att "alltid" vara sämst i klassen skapar självförakt och det blir svårt, för att inte säga omöjligt att känna sig omtyckt (se inlägget den 9 april 2008). Då var det inte så konstigt att jag blev klassensbuse, men mitt problem var att jag började för tidigt.

Därför hatar jag inte lärarkåren utan i stället inser jag att det som hände hade en mening. Tack vare det inner mörkret (skapad på grund av sättet att se på "misslyckanden") inser jag idag att vi inte ska ge kärlek utan vara kärlek.

De är inget fel att skänka pengar till fattiga eller göra goda gärningar, men det dövar bara vårt dåliga samvete. Däremot ska vi vara kärlek. Att vara kärlek betyder bl.a. att inte kräva något tillbaka och då handlar vi i överensstämmelse med dem vi inners in är.

Detta är den högsta sanningen. Det som jag kallar kraften, det som vissa vill kalla gud.

Om denna kunskap (teori) i framtiden blir vetande (verklighet) det återstår att se. Om det inte skulle bli så det gör inget. Jag har iaf. fått svar på min fråga. Hur som helst så tror jag att jag kommer att hitta svaren för jag är inte en sökare utan en finnare. De betyder att jag tillslut hittar det jag söker.

Det finns rättesnöre

Beträffande orden så säger kraften att det finns rättesnören. Den högsta tanken är alltid den taken som innehåller glädje. De tydligaste orden är de ord som innehåller sanningen. Den störts känsla är den känsla som kallas kärlek.

Med rättesnöret kan jag avgöra vilket som kommer från kraften eller källan. Problemet är att jag ofta avfärdar den. Vissa råd är dessutom alltför bra för att vara sanna. Andra för svåra att följa. Många fatt jag inte och missförstår, men de flesta har jag svårt att ta emot.

Med andra ord; det måste vara vansinnigt roligt att berätta för mig om så här viktiga saker när jag inte lyssnar. Fast ska jag vara ärlig så är det inte mycket jag förstår - jag bara lossas att jag gör det.

Tankar och ord

Det finns många sätt som jag kan kommunicera på och ett är genom tankarna. Tankar och känslor är inte samma sak. Mina tankar är fulla med bilder och lägger jag sedan till upplevelser så har jag hela raden av är kommunikativa verktyg framför mig.

När jag använt dem är det bara orden som återstår och då blir det problem. Orden är de som oftast skapar missförstånd. Ord är bara ljud som företräder känslor, tankar och upplevelser. De är tecken och märken på ett papper och de är inte som verkligheten är. Det är inte sanningen.

Det är svårt att förstå, men om jag tolkar mästaren (kraften) rätt så kan orden hjälpa mig att försåt vad han/hon menar. Kraften menar att det jag upplevt får jag veta, men det finns saker man inte kan uppleva. Därför finns känslorna och tankarna kvar.

Då är det märkligt att vi lägger stor vikt vid orden och så liten betydelse av upplevelse av orden. Det är inte bra för när upplevelsen av vad nån sagt skiljer sig från det vi hört nån säga då litar vi inte på upplevelsen utan på orden när det borde vara tvärtom.

Detta är varligt bland kristna, teologer och politiska fanatiker. För dem betyder orden allt. Gud sa och Marx skrev att ...osv. Det beror troligtvis på att de är rädda och otrygga.

Otrygga människor behöver något som de kan lita på. Orden är för dem det samma som vetenskapen är för ateisten. Att sedan orden bygger på ett vetande som till stor del är känslor, tankar och upplevelser - den taken vågar de inte ens tänka.

Våra upplevelser och känslor inför något representerar det vi faktiskt vet om detta. Orden försöker bara symbolisera det vi redan vet och ofta rör orden till det vi redan vet.

Ett sådant exempel är det jag nu skrivet och därför frågar jag mig om det var det någon som förstod?

Vad finns det inom mig?

Om jag ska spinna vidare på temat "Vad är kultur?" så är orden viktiga, men de skapar också problem. Vi menar så olika med orden. För mig betyder ett ord en sak och för en annat något annat. Därför är ordet kommunicera ett bättre ord.

I bloggen "Leos Annaler" försöker jag kommunicera med mina läsare dvs. det jag skriver skapar känslor. Detta är grunden för min kontakt med själen. Känslan är nämligen själens språk sägs det.

Om jag vill ha reda på vad som är sant för mig, beträffa något ska jag se hur jag känner inför det.

Det är inte lätt för känslor är svåra att upptäcka och ofta ännu svårare att erkänna. Därför frågar jag mig vad finns gömt inom mig? Är det bara mörker eller finns det en djup kunskapen om den högsta sanningen?

Förr trodde jag att det bra fanns mörker, men nu vet jag att det inte är så. Det beror inte på att jag blivit religiös utan det beror på att jag är andlig. Jag har med andra ord börjat kommunicera med mitt inre. Jag talar med något som finns inom mig. Vissa kallar det för anden och andra det för själen, men vad som är vad det ska jag återkomma till.

Egentligen spelar det igen roll vad vi kallar det. Jag vill kalla det för kraften eftersom det är en källa full med energi jag möter i djupet av mitt inre. Om vissa vill kalla det för Gud så gärna för mig, men det jag känner har inget med den kristna guden att göra.

Min kraft eller källa älska alla oavsett vem man är och vad man gjort eller vad man tror på. Det finns med andra ord inget som heter skuld eller straff. Här finns det bara kärlek.

Kultur vad är det?

Frågan "Vad är kultur?" är intressant därför att vi menar så olika saker med det.

För mig är kultur vårt tänkande, men tänker man att kulturen ska generera pengar, ära och berömmelse då är man enligt mitt sätt att se på saken en streber och lycksökare.

Kulturen ska, tycker jag skydda oss från sådant som bejakar de primitiva instinkterna hos människan. Då är andlighet en viktig ingrediens. Med hjälp av andligheten förstår jag hur viktigt det är att inte fastna i tankar om t.ex. ett kändisskap.

Vi vet nämligen att de som står överst på prispallen oftast är olyckliga och otillfredsställda människor. Med andra ord: drömmen om att bli harmonisk genom ett kändisskap föder det motsatta.

Detta är A och O i LHS (livets hårda skola) och det är något som alla unga borde känna till, men det är inget som media berättar. Tvärtom hyllar de segraren därför att man tjänar på det och blandar ihop idrottstänkandet och kulturs motsatta värderingar. Det är inte fel att lusten att vinna finns hos oss, men frågan är till vilket pris. Dessutom måste var och en gå sin egen väg till kunskap om sig själv. Utan erfarenhet är kunskapen om berömmelsen inget värd.

När jag var 19 år hade jag som alla andra också drömmar. Den 21 november 1969 skrev jag följande i min dagbok:

"I min första uppsats konstaterar jag att en författare måste ha varit med om mycket, men jag vill inte i motsatts till direktförsförfattaren och lycksökaren bli något enbart för min egen skull, den egna tillfredsställelsen. Jag vill ge mänskligheten något som de sent ska glömma och det ska vara stort för inte säga något helt otroligt"

Så blev det inte, men däremot har jag hittade mig själv. Nu vet jag vem jag är och jag inte är en människa som söker efter ära och berömmelse. Det jag ville göra var att ge mänskligheten något som de kunde ha nytta av, men var det sant? Är inte det bara ett svepskäl och så säger alla författare och politiker om sitt engagemang.

Det är möjligt, men när jag sa nej till publiceringen av de manus som jag skrivet om visa kända blev tesen om vem jag är bekräftad. Numera behöver jag inte heller någon titel eller utmärkelser för att jag ska känna att mitt självförtroende blivit bättre. JAG BEKRÄFTAR MIG SJÄLV.

Därför säger jag som operasångaren Folke Andersson sa när han tidigt en morgon sjöng för en älgtjur i skogen. "Då blev jag hovsångare, ty älgen är skogens konung!". Det var även hans svar när han tackat nej till titeln som hovsångare på operan.

Kultur är att förstå innebörden i detta uttalande. Jag behöver som sagt inte längre bli bekräftad utifrån för jag vet att jag är älskad för den jag är och inte för hur duktig jag varit. Så är det för alla - vi har alla ett människovärde oavsett vilka gradbeteckningar vi har på oss. Ju fler sådan desto sämre tillit.

En guld- och silversmed är inte en bättre människa än en sopåkare och läkare är inte bättre än sina patienter och jag är inte ett dugg bättre än någon annan och i all oändlighet.

I gamla hjulspår!

Det är lätt att hamna i gamla hjulspår. Visa säger att man harva i samma fåra och så känns det efter de fyra senaste inläggen, innan jag tog bort dem.

Ska jag skriva blogg så ska det helst inte handla om politik och annat tjafs. Det ska handla om andlighet och framför alt vill jag vill veta vem jag är.

De är inte lätt, men jag måste åtminstone försöka presentera något i den vägen. Därför kommer mitt nästa inlägg handla om kulturens betydelse för vårt tänkande.

Mina vägval!

Många tycker nog att jag är hård mot Guillou, men det är jag inte. Däremot är jag hård mot mig själv. Det insåg jag när jag råkade läsa en uppsatts som jag skrivet från 1970-talet. Där stod det bl.a:

"Man skulle kunna invända mot detta och säga att även jag klättrar på stegen för att nå toppen, men det är att jämställa författarskapet med kändisskapet. Det sista är avgörande och jag tror att det finns sådana författare, men jag ville inte kallad dem författare utan snarare lycksökare."

Då var jag 20 år och gick på Leksands folkhögskola. Så här har jag tydligen alltid tänkt och ofta kan jag spåra mitt "handlade" i det förflutna, men mina ställningstaganden gäller bara mig. Om andra vill skvallra om närstående så bryr jag mig inte om det.

Det är deras val och det berätta bara om vilka de är.

Konsekvenserna av detta sätt att se är minst sagt märkligt. Om alla tänkte som jag då skulle det inte finns några författare över huvud taget verkar det som. Vi skulle tvingas leva i en värld utan skvaller och det är spännande så länge vi själva inte drabbas.

Därför är vägvalet mitt och det är inte något inlägg i debatten. Beslut tvingar däremot mig att gå omkring som en levande vulkan, men det trivs jag med.

Då sover jag iaf. gott om natten och slipper tänka: "Var det rätt det jag skrev om Mr. X eller var det bara min egen upplevelse?" eller "Tänk om någon skulle framställa mig som jag gjort mot andra." Ytterligare en synpunkt är "Hur många ser att det är om mig jag skriver och inte någon förtryckare eller marodör?"

Ska jag vara ärlig så tror jag att allt handlar om skuld och straff.

Jag är en människa som tror att jag blir straffad om jag skriver något dåligt om andra även om deras namn är fingerade och få skulle kunna räkna ut vem jag syftat på.

När jag kommit över detta då ska jag ge ut det som jag en gång kastat upp. Vem det kommer att handlar om det får var och en räkna ut. Den som läst förarbetet till roman i novellen Profeten (Leos Annaler III) och den som förstår vem munken Johannes egentligen är har träffat rätt.

Guillou på G!

Nu är Guillou på G och som vanligt får den som inte gillar honom ett knytnävslag i mellangärdet. Giganten vet nämligen vad som är sant och falskt, rätt och fel och bra och dåligt.

"Bokhandlaren i Kabul " är påhittad, men "Gömda" är en sann berättelse. Att Marklunds bok kom ut på Jans förlag det betyder inget, inte heller att de är kompanjoner.

Så är det och detta måste jag acceptera annars hamnar jag bland käppskallarna. Ni vet de som inte uppfattar saker och ting på rätt sätt och de som inget vet och framför allt de som inte blivit något, men som ändå vågar öppna käften och tycka till.

Med andra ord; vi nollor som har mage att blogga om annat än det Jan godkänt.

Den som vill tränga djupare in i nollans enkla värld kan läsa mitt inlägg från den 25 december 2007 för där står det följande:

"Så hör upp alla "ni" författare som föraktar era läsare, utan nollorna så skulle ni bara vara en tom peng pung. Nollan är det tomrum som ni behöver för att ha framgång, er storhet som grundar sig på behovet att bli bekräftad utifrån."

Så här skriver jag när jag försöker hålla tillbaka mina känslor, men det finns ett trevligare (mindre ironiskt) sätt att skriva på.

Då frågar jag mig; vad är det som gör att jag retar mig på denna koloss? Beror det på att jag ser min egen spegelbild i dårens ansiktsuttryck eller är jag bara avundsjuk? Svaret är enkelt.

Båda sakerna stämmer, men det beror på att även jag tillhört lyxsökarna från 60-talet. Att jag sedan här nedan kommer att göra ett vägval skulle troligtvis kommenteras av Jan (om han läser det jag skrivit) med förakt. Det kallas att misslyckas, men i min värld finns det inte något som heter så.

Det finns bara erfarenheter. Att söka kontakt med KGB för att få information är inte ett misslyckande det är en erfarenhet.

Till saken hör att jag hade tänkt publicera ett manus som jag kastade upp i slutet av förra seklet, men ändrade mig. Ska jag vara ärlig så är det en uppgörelse med 68-vänstern och de parti som Jan och även jag en gång tillhört. Det är mer än vad Jan gjort. Manusuppkastet bygger på en dagbok som jag skrev mellan åren 1969-96.

Men ingen behöver vara rädd - inte ens Jan, för jag kommer INTE att publicera det jag skrivet. Varför? Jag har gjort mina erfarenheter och vill jag inte att människor (om manuset över huvud taget går att läsa) ska drabbas av det jag vräkt ur mig om andra.

Rättare sagt; jag vill inte att någon ska råkar illa ut på grund av mitt "enorma" behov av att inför andra visa hur duktig jag är på att skvallra.

Glöm inte Jan att du tillhör de författare som tror sig sitta inne med sanningen. Därför drog du dig inte heller för en publicering av dina upplevelser. Dessutom hade du en tragisk barndom så det fanns inga hinder - alla fick en släng av sleven.

Till den skaran av hänsynslösa lycksökare (litteraturens Stickan Andersson) det vill inte jag räkna mig. Därför hamnar mitt uppkast till roman i soptunnan, men man vet inte. Jag kanske ändra mig vad det lider. En dag ser jag annorlunda på den saken, men då är mina motiv helt andra.

Varför inte en publicering i det dolda där det inte finns någon ära och berömmelse eller en sitting i tv-soffa på tv4 redaktionen.

Nu har jag bestämt mig!

Jag behåller hemsidorna Svensson loge och Brebol skola i Leos Annaler I och IIII som de numera är utformade.

Det betyder inte att jag förskönar eller ljuger om det jag upplevt. Det betyder att jag insett att jag inte är ett dugg bättre än någon annan.

Varför ta hänsyn?

Varför har jag två stycken bloggar (det gamla innehållet är borttaget) som handlat om det förflutna?

I "Leos Annaler I och IIII" berättade jag förut om mina upplevelser av några säregna individer som jag hade svårt att samarbeta med, men naturligtvis skriver jag inte att de var/är störda. Det förstod bara den som kunde läsa mellan raderna. Att det också skulle vara fel på mig det ingår i själva konceptet.

Det finns de som menar att så gör man överhuvudtaget inte även om man är självkritisk och visa tänker att det förflutna är gammalt skit som man kastar på tippen - glömt och förlåtet.

Det jag gjort eller påpekat är att tar man sig själv på för stor allvar då bör man inte läsa det jag skrivit, men då har man inte heller kommit särskilt långt i sin utveckling.

Jag tror att det finns två sorters störda personligheter. Den ena gruppen kommer oftast till insikt och kan se sig själv utifrån och även skratta åt eländet. Den andra sitt fast i sin snedvrida uppfattning om vem de är. De skrattar däremot åt andra, hånar dem och mår väldigt bra av att nån häcklar "fienden", men gör man samma sak mot dem då försvara de sig med näbbar och klor.

Är man fräck kan man, som jag nu gör kalla dem Talibaner. Det beror på att de är lika inskränkta som skäggen som hoppar på andra som också är en symbol för den snedvridna självuppfattningen.

De reagera alltså inte som Tikkanen gjorde när Märta skrev en bok om honom. Han sa; "Jag kommer aldrig förlåta dig om du inte publicerar det du skrivet om mig!".

Därför ställer jag mig frågan; ska jag bry om vad de tycker och vara lika hänsynslös som de är mot andra eller ska jag bara skriva bra saker om dem? Skulle jag välja det sista nämnda alternativet då måste jag ljuga och försköna det jag vet och det jag har upplevt.

Svaret är inte enkelt. Den som har ett bra svar kan skriva det i kommentaren nedan.

Att vara sann

Det är märkligt, men det jag skrivet i bloggen har känts fel trots jag ofta påpekar att kan man inte med humor se på sig själv utifrån då uppfattas det jag skrivet som en anklagelse.

Så är det torts att alla vet att jag inte är några helgon. Med andra ord; jag är inte bättre än någon annan.

Att det känns så kan beror på att jag är osäker på om det verkligen finns nån som kommit så långt i sin utveckling. Jag tror, om jag ska vara ärlig att de festa låsas vara klar med sina liv, men de är mints lika sårbara som någon annan.

Detta är människan ett nötskal. Vi ser andras fel och inte våra egna!

Stora framsteg?

Jag har lyckats med konststycket att skriva mycket skit i år. I vanlig ordning ser jag för det mesta inte mina egna fel utan andras och då har jag lyckats. Ett bakslag däremot är att jag insett detta.

Det är lätt att falla tillbaka i gamla hjulspår och försöka bli en bättre människa. Risken är att jag slutar skriva över huvud taget. Ett skäl till att fortsätta är att den som läser mina komposteringar tänker att: "Så inskränkt och korkad vill inte jag bli!".

Vem är Desmond Child?

Är jag avundsjuk eller vad är det för fel på mig? Den frågan brukar jag ställa mig efter att jag möter en viss sorts män dvs. de groteska jättebäbisar som befolkar planeten.

Alla heter för den skull inte Child i efternamn. Han känns igen på en arrogans och självgodhet som slår alla rekord och han dra sig inte för att offentligt avrätta och läxa upp omgivningen, som jag gör nu kommer att göra med honom.

Att bete sig så mot sina medmänniskor är något som händer alla någon gång i livet, men oftast är det ett barns uppriktiga sätt att vara.

Jättebäbisarna har med andra ord problem med att bli vuxna. Problemet är också att de tror att just deras skapande är unik, fantastisk och värdefull, men där skiljer vi oss åt. Det jag gjort är inte särskilt värdefullt och det hör hemma på soptippen.

När de tuppar sig tänker jag på sagan om "Måns Matglad". Ni vet katten som var så hungrig att han åt upp sina föräldrar. När han var klar med ätandet åt han upp solen, men då sprack han.

Därför är jag glad att jag inte fått chansen att bli en sk megakändis eller stjärna. Skulle jag få den chansen då skulle jag tacka "nej!" Jag anser nämligen att sann kultur är inte något man basunerar ut till kreti och pleti. Den utövas på små intima ställen och inför en liten skara medvetna lyssnare som är intresserade av som är äkta och inte publikfrieri.

De tillhör för den skull inte någon elit, för alla vet innerst inne att det handlar inte om ära och berömmelse, utan det handlar om att få ägna sig åt något man tycker om och passa för.

Att ständigt visa upp talangen gör de som har dåligt självförtroende. De får ofta en kick av att stå på scenen och luften under deras vingar är publikens ovationer, men när de tystnar faller de palt till marken. De blir med andra ord beträffade genom vad andra tycker om dem.

Detta kallas med ett annat ord för narcissism. Egentligen har de inget eget att komma med, de är kopior av vad andra kända artister redan gjort och som ofta har samma problem. Det är därför som Ulf Lundell låter som Bob Dyland och Bob låter som... ja i all oändlighet.

Ursprunget till stjärnornas framgångar hittar vi bland okända musiker i det "fattigas" kvarteren värden över. Den som förstått detta är Orange Kjellin för att inte tala om Dylands egen upptäckare och manager. Idag anser han att Pelle Lindström från Leksand är en bättre bluesspelman än Bob.

Bara att se Anders Bagge på teve är för mycket - måste musikbranschens toppskikt bada i lyx och prylar? Då är det inte konstigt att de unga vill ladda ner musik grattis från internet. För att inte tala om producenten Desmond Child. Vem tror han att han är?

Om 10-20 år är du käre Child ute i kylan! Då ser man på det du gjort med andra ögon. Sångare med "gräsliga" sångröster och musiktexter blir hyllade av personer som tycker att de artister som i början av 2000-talet blev ratade hade något unikt och vackert att visa upp. Varför? Jo, så har det varit sedan urminnes tid.

Det som vi idag tycker är vackert är imorgon fult. På detta finns det också många exempel. Glöm inte det Desmond när du raljerar över mänskor som om de hade tillräckligt med kurage skulle be dig flyga och fara.

Efter programmet "Made in Sweden" på 4:an bestämde jag mig för att inte lyssna det som den sk. Idoljuryn gjort i min iTunes.

Om jag skulle få möjligheten göra ett teveprogram så skulle det heta "Genki go home!" Som medverkande i programmet skulle jag bara välja ut folk som med värme och kärlek (ödmjukhet) ser på sina elever och inte som enbart investeringsobjekt.

Är jag avundsjuk?

Det verkar som jag är avundsjuk på alla som lyckats bli något och det är möjligt. Men det jag vänder mig emot är den egofixerade personligheten - den som alltid måste vara i centrum för annars blir de sura.

Det betyder inte att jag skulle ställa mig i vägen för den som vill vissa framfötterna. Gud älskar alla oavsett vem och hur man är. Det är bara jag som är skeptisk.

I mina ögon framstår därför Staffan Scheja som ett ideal. Han är tyst, lyssnar och pratar inte enbart om sig själva. Han beter sig som en klok och vidsynt person bör göra och han förstår att ordbajsaren har stora problem.

Människor typer som Jonas Gradell är däremot okunniga och babblar, han är som jag, någon som pratar alldeles för mycket om sådant som de flesta redan vet.

För att inte säga som Göran Greider brukar säga "Jag är handelsresande i självklarheter!", men då menar vi nog inte samma sak.

Nu är det dags!

Jag smakar på ögonblicket, lever högt och vet att detta är den tid som finns nu. Nu blir jag mer än ett namn - ett ansikte i mängden.

Tiden har kommit som gör att jag ska leva stort.

Detta är "The Time of My Life"!