Kultur vad är det?

Frågan "Vad är kultur?" är intressant därför att vi menar så olika saker med det.

För mig är kultur vårt tänkande, men tänker man att kulturen ska generera pengar, ära och berömmelse då är man enligt mitt sätt att se på saken en streber och lycksökare.

Kulturen ska, tycker jag skydda oss från sådant som bejakar de primitiva instinkterna hos människan. Då är andlighet en viktig ingrediens. Med hjälp av andligheten förstår jag hur viktigt det är att inte fastna i tankar om t.ex. ett kändisskap.

Vi vet nämligen att de som står överst på prispallen oftast är olyckliga och otillfredsställda människor. Med andra ord: drömmen om att bli harmonisk genom ett kändisskap föder det motsatta.

Detta är A och O i LHS (livets hårda skola) och det är något som alla unga borde känna till, men det är inget som media berättar. Tvärtom hyllar de segraren därför att man tjänar på det och blandar ihop idrottstänkandet och kulturs motsatta värderingar. Det är inte fel att lusten att vinna finns hos oss, men frågan är till vilket pris. Dessutom måste var och en gå sin egen väg till kunskap om sig själv. Utan erfarenhet är kunskapen om berömmelsen inget värd.

När jag var 19 år hade jag som alla andra också drömmar. Den 21 november 1969 skrev jag följande i min dagbok:

"I min första uppsats konstaterar jag att en författare måste ha varit med om mycket, men jag vill inte i motsatts till direktförsförfattaren och lycksökaren bli något enbart för min egen skull, den egna tillfredsställelsen. Jag vill ge mänskligheten något som de sent ska glömma och det ska vara stort för inte säga något helt otroligt"

Så blev det inte, men däremot har jag hittade mig själv. Nu vet jag vem jag är och jag inte är en människa som söker efter ära och berömmelse. Det jag ville göra var att ge mänskligheten något som de kunde ha nytta av, men var det sant? Är inte det bara ett svepskäl och så säger alla författare och politiker om sitt engagemang.

Det är möjligt, men när jag sa nej till publiceringen av de manus som jag skrivet om visa kända blev tesen om vem jag är bekräftad. Numera behöver jag inte heller någon titel eller utmärkelser för att jag ska känna att mitt självförtroende blivit bättre. JAG BEKRÄFTAR MIG SJÄLV.

Därför säger jag som operasångaren Folke Andersson sa när han tidigt en morgon sjöng för en älgtjur i skogen. "Då blev jag hovsångare, ty älgen är skogens konung!". Det var även hans svar när han tackat nej till titeln som hovsångare på operan.

Kultur är att förstå innebörden i detta uttalande. Jag behöver som sagt inte längre bli bekräftad utifrån för jag vet att jag är älskad för den jag är och inte för hur duktig jag varit. Så är det för alla - vi har alla ett människovärde oavsett vilka gradbeteckningar vi har på oss. Ju fler sådan desto sämre tillit.

En guld- och silversmed är inte en bättre människa än en sopåkare och läkare är inte bättre än sina patienter och jag är inte ett dugg bättre än någon annan och i all oändlighet.