Varför har jag två stycken bloggar (det gamla innehållet är borttaget) som handlat om det förflutna?
I "Leos Annaler I och IIII" berättade jag förut om mina upplevelser av några säregna individer som jag hade svårt att samarbeta med, men naturligtvis skriver jag inte att de var/är störda. Det förstod bara den som kunde läsa mellan raderna. Att det också skulle vara fel på mig det ingår i själva konceptet.
Det finns de som menar att så gör man överhuvudtaget inte även om man är självkritisk och visa tänker att det förflutna är gammalt skit som man kastar på tippen - glömt och förlåtet.
Det jag gjort eller påpekat är att tar man sig själv på för stor allvar då bör man inte läsa det jag skrivit, men då har man inte heller kommit särskilt långt i sin utveckling.
Jag tror att det finns två sorters störda personligheter. Den ena gruppen kommer oftast till insikt och kan se sig själv utifrån och även skratta åt eländet. Den andra sitt fast i sin snedvrida uppfattning om vem de är. De skrattar däremot åt andra, hånar dem och mår väldigt bra av att nån häcklar "fienden", men gör man samma sak mot dem då försvara de sig med näbbar och klor.
Är man fräck kan man, som jag nu gör kalla dem Talibaner. Det beror på att de är lika inskränkta som skäggen som hoppar på andra som också är en symbol för den snedvridna självuppfattningen.
De reagera alltså inte som Tikkanen gjorde när Märta skrev en bok om honom. Han sa; "Jag kommer aldrig förlåta dig om du inte publicerar det du skrivet om mig!".
Därför ställer jag mig frågan; ska jag bry om vad de tycker och vara lika hänsynslös som de är mot andra eller ska jag bara skriva bra saker om dem? Skulle jag välja det sista nämnda alternativet då måste jag ljuga och försköna det jag vet och det jag har upplevt.
Svaret är inte enkelt. Den som har ett bra svar kan skriva det i kommentaren nedan.
3 kommentarer:
Jag förstår vad du menar. Det är svårt med balansgången. Alla vill inte öppet berätta om sina problem medan andra gör det utan att "skämmas".
Men vem är normal? Alla har nån "defekt" som man inte gärna berättar om för kreti och pleti dessutom har alt två sidor. Det bästa är när man kan skildra båda sidorna utan att den dåliga förtar den goda, men det är svårt. Ett ord kan förstöra det som vissa uppfattar som av underord betydelse så därför hänger allt på läsaren, som du åxå skriver.
Jag tror att syftet är viktigast. Vad vill du med skrivandet? Vill du klä av några tragiska figurer i dess ynkedom eller vill skriva om det du varit med om och hur du upplevde det?
Det är viktig att ha ryggen fri.
Stig-Åke
Jag tror att det finns en hund begrav här...du känner skuld? Var så säker igen kommer att straffa dig om du med humor och distans försökt återspegla historien. Då har du däremot gjort en välgärning ... så tycker jag.
Vi är många som har detta problemet, men glöm inte att vi har yttrandefrihet i landet Sverige. I klartext betyder det att man inte får skriva vad som helst om enskilda personer bara de som är offentliga. Vem som är offentlig och inte är frågan, men om jag förstår saken rätt (jag har läst det du skrivet förut) så har de som du skrivet om förkommet i media och de är även sk. kulturpersonligheter.
Det du gjorde är bra eftersom du förstått att mötet med andra handlar ofta om vem man själv är? Det kallas självinsikt.
Ann
Ursäkta, men är du inte lite väl inskränkt Leo? Vad skulle du säga om nån skrev om dig och berättade vad du gjorde efter din skilsmässa 1986.
Det skulle inte var så roligt kan jag tänka. Jag tycker att det som varit är glömt och förlåtet. Därför ska du inte ska behålla hemsidorna utan göra om texten.
Så tycker jag som tillhör de anonyma.
Skicka en kommentar