Det verkar som jag är avundsjuk på alla som lyckats bli något och det är möjligt. Men det jag vänder mig emot är den egofixerade personligheten - den som alltid måste vara i centrum för annars blir de sura.
Det betyder inte att jag skulle ställa mig i vägen för den som vill vissa framfötterna. Gud älskar alla oavsett vem och hur man är. Det är bara jag som är skeptisk.
I mina ögon framstår därför Staffan Scheja som ett ideal. Han är tyst, lyssnar och pratar inte enbart om sig själva. Han beter sig som en klok och vidsynt person bör göra och han förstår att ordbajsaren har stora problem.
Människor typer som Jonas Gradell är däremot okunniga och babblar, han är som jag, någon som pratar alldeles för mycket om sådant som de flesta redan vet.
För att inte säga som Göran Greider brukar säga "Jag är handelsresande i självklarheter!", men då menar vi nog inte samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar