Många tycker nog att jag är hård mot Guillou, men det är jag inte. Däremot är jag hård mot mig själv. Det insåg jag när jag råkade läsa en uppsatts som jag skrivet från 1970-talet. Där stod det bl.a:
"Man skulle kunna invända mot detta och säga att även jag klättrar på stegen för att nå toppen, men det är att jämställa författarskapet med kändisskapet. Det sista är avgörande och jag tror att det finns sådana författare, men jag ville inte kallad dem författare utan snarare lycksökare."Då var jag 20 år och gick på Leksands folkhögskola. Så här har jag tydligen alltid tänkt och ofta kan jag spåra mitt "handlade" i det förflutna, men mina ställningstaganden gäller bara mig. Om andra vill skvallra om närstående så bryr jag mig inte om det.
Det är deras val och det berätta bara om vilka de är.
Konsekvenserna av detta sätt att se är minst sagt märkligt. Om alla tänkte som jag då skulle det inte finns några författare över huvud taget verkar det som. Vi skulle tvingas leva i en värld utan skvaller och det är spännande så länge vi själva inte drabbas.
Därför är vägvalet mitt och det är inte något inlägg i debatten. Beslut tvingar däremot mig att gå omkring som en levande vulkan, men det trivs jag med.
Då sover jag iaf. gott om natten och slipper tänka: "Var det rätt det jag skrev om Mr. X eller var det bara min egen upplevelse?" eller "Tänk om någon skulle framställa mig som jag gjort mot andra." Ytterligare en synpunkt är "Hur många ser att det är om mig jag skriver och inte någon förtryckare eller marodör?"
Ska jag vara ärlig så tror jag att allt handlar om skuld och straff.
Jag är en människa som tror att jag blir straffad om jag skriver något dåligt om andra även om deras namn är fingerade och få skulle kunna räkna ut vem jag syftat på.
När jag kommit över detta då ska jag ge ut det som jag en gång kastat upp. Vem det kommer att handlar om det får var och en räkna ut. Den som läst förarbetet till roman i novellen Profeten (Leos Annaler III) och den som förstår vem munken Johannes egentligen är har träffat rätt.
1 kommentar:
Låter det konstigt? Nej, det är det inte. Döm själv; tänk om huvudpersonen, den du beskrivet i din senaste boken som en "ond" människa en dag går över på andra sidan. Lägg sedan till att du upptäckt att det du skrivet om honom inte är sant utan bara sprunget ur fantasin och behovet att bli omtalad - ett kändiskap. Vad händer då?
Det första som händer är att du upptäcker att det som står i boken kan du inte ändra på. De finns där för alltid. För det andra kan du aldrig till personer i fråga förklara ditt misstaget. Vist det går inte att jämställa med att ha dödat någon av misstag, men det är snubblade nära. Det är en lika fasansfull upptäckt!
Skicka en kommentar