Kärlek eller rädsla?

D

Kommer kärleken genom fönstret? Göm dig då under sängen!

N. D. Walsch tror att alla handlingar och reaktioner uppstår i den ena av två känslor: kärlek eller rädsla. I grunden finns det inget annat som livet kommer ur, ingen annan källa ur vilken ord och handlingar kan uppstå.

Och av dessa båda är det rädslan som är den mest framträdande i att ge näring åt mitt nuvarande beteende.

De flesta av mina mentala strukturer och sociala sedvänjor är grundade i rädsla. Jag har börjat använda mig av dem för att skydda mig från något.

Problemet är inte bara mitt utan mångas och våra "moralregler" skyddar oss från att göra "fel" och bli straffade av Gud om man tror på honom eller andra människor. Vår "rättvisa" skyddar oss från att bli "orättvist behandlade". Till och med den konstruktion man kallar "ägande" tjänar som skydd.

Vi föreställer oss att det skyddar oss från att något som kan tas ifrån oss. Inget av dessa skydd fungerar i det långa loppet, vilket är bevisat.

Och så börjar min kamp ännu en gång om att övervinna den skräckbild jag har inom mig om vad politikerna tänker göra mot alla de som inte orkat med arbetslivet, men ändå gjort en stor insatts. Det som media hotar med att de kommer att göra mot en majoritet av väljare som inte vill se dem sitta vid styret längre.

Någon lär ha sagt att världen är absurd. Jag håller med, men det är vi och rädslan som skapat den så. Då kan man inte skylla på nån annan för misslyckandet!

VD:n och juridiken

DVill du sätta dig in i hur en stor VD:s ego fungerar? Läs medföljde länk!

För VD:n är lag och rätt lika med att vara smart och "lyckas" han i sitt uppstå utvecklar han förakt för de "svaga", något som från början är psykopatens kännetecken.

Vad han inte vet är att det är om honom det handlar. De är sig själv han föraktar. Det beror på, trots en defekt hjärna så finns det skuldkänslor. Det vill säga han borde veta, för han är som sagt inte dum att fallskärmar och bonusar på över 50 miljoner är dåligt för förteget och de anställda.

Lika illa är det när domarkåren är överens med dem, men det är svårt att bevisa. Vanliga människor har sällan tillgång till de handlingar som ligger till grund för en friande dom.

Och om media inte slutar upp med sensationslystnad då kommer vi snart tro att inte bara politikerna utan också domarna är av samma skrot och korn som direktörerna i näringslivetstoppar, de som så ofta frias i "våra" domstolar.

Percys eget lila vävsäte:

http://www.affarslitteratur.se/9188595145.html

Män vill skryta!

Man får en känsla av att unga män sk. bostadsrättersmänniskor vill skryta för kompisarna och flickvännen om fina bil och om värdet på lägenheten. Däremot vill de inte skryta om hur kärleksfulla de kan var mot sina grannar och medmänniskor.

De är inte tufft att göra det därför att det kan vara tecken på svaghet, trots att de flesta män vet att det är tvärtom, men då får dessa män också de kvinnor som de förtjänar.

Vilka de är inners inne får de erfara vid en skilsmässa när allt och alla saker ska delas. När de inte längre äger "något" av värde vänder "kompisarna" dem ryggen. Detta är det pris alla får betala som måste ha det alla andra har.

Om inte detta är tecken feghet så ska jag göra som alla andra en dag - bara tänka på mig själv och dem mina.

Livet är funktionellt

I första hand är livet funktionellt.

"Det är en grundläggande egenskap hos livet. Det fungerar. Och det fungerar på ett sätt som möjliggör att det fortsätter fungera. När funktionaliteten på något vis är hotad finner livet ett sätt att anpassa sig, eller justera sig så att det fortsätter fungera."

Så lär N.D. Walsch och hans kompanjon ha sagt. Han påstår vidare eller rättare sagt språkröret säger att

"… evolutionsteorin kallas den här anpassningsprincipen för "urval". Livet väljer genom själva livsprocessen de aspekter eller funktioner hos allt levande som möjliggör livets fortsättning. På detta vis utvecklas arterna. Och när de gör det uttrycker de den tredje grundläggande livsprincipen: fortlevnad. Livet blir bekräftat genom att anpassa sin funktionalitet."

Jag skulle vilja påstå att vi genom att använda rättssystemet försöker uttrycka anpassningsbarhetens princip genom att rättvist justera motstridiga krav och delar ut belöningar och straff.

Sanningen är tyvärr sådan att vårt rättssystem är bemängt med många avigsidor. Den är sårbar för de rikas och mäktigas påverkan. Frågan är om det över huvud taget fungerar för den breda allmänheten, om eventuella likheter mellan det som sker i vårt samhälle och den "rättvisa" vi drömde om? Allt som oftast är det ett en slump, rena lotteriet om man vinner ett mål eller inte.

Varför dömer tingsrätterna på ett sätt och hovrätterna på ett annat, när domarna säger sig följa samma lagar?

Vad är enhetsrätten?

I mitt förra inlägg verkar det som jag var emot de som vill ha en bostadsrätt, men så är det inte. Det skulle vara oklokt av mig att vara det.

Jag tycker att de som tror på äganderätten ska kunna köpa sin lägenhet i de områden där det redan finns bostadsrätter. Även om man bott länge på en plats och en majoritet också gjort det och de vill bytta bondeform, då är det okej.

Jag förstår att det finns många som tycker att den hyra man betalar varje månad ska gå till något som man på långsikt kommer att äga, men jag håller inte med dem. Vad jag tycker är helt fel är att många "nyinflyttad" kräver en ombildning för att sedan ge sig iväg till ett mera lukrativt ställe.

Detta behöver inte betyda att man medvetet spekulerar även om det verkar som man är "spekulant".

Det som är tråkigt med alla ombildningar är att vi delas upp i en grupp med smarta och osmarta. I många fall kan man se att sprickan mellan dem med tiden utvidgas. Det beror på två saker. Dels så flyttar det in nya människor som inte har någon känsla för de som inte kunde eller ville vara med vid ombildningen, men ändå bor kvar.

Tendens att se ner på dem kan man inte komma ifrån hur mycket man än vill. Dels så finns det bland de smarta en liten grupp som gått på myten att ägandet är lika med lycka och framgång.

Det fungerar inte att göra så här eftersom det splittrar. Det som däremot inte splittrar är när vi känner oss som en enhet.

Man kan då fråga sig vad det är för "rätt" som jag utgår ifrån? Svaret är att det är enhetsrätten. Den bryr sig inte om vad som är rätt eller fel utan den ser till vad som är bra och dåligt. Då verkar det inte bra att utan respekt och hänsyn bildad bostadsrätter lite här och var. Hade det varit så hade fler varit nöjda, men så är det inte.

De flesta mår idag mycket dåligt av bostadsrätts människorna hänsynslösa framfart på bostadsmarknaden.

Man mår dåligt därför att man är rädd för de rykten som säger att vid marknadshyror och ett ev. ägarbyte då finns det "igen" som har råd att bo kvar som inte har en bostadsrätt. Sådana rykte sprids från granne till granne som i blotta förskräckelsens skriver på lånepapperna från banken, trots att det inte behöver bli så.

Om det skulle vara så då blir det väldigt många som drabbas. Det betyder i sin tur att folk vara förbannade och uppretade och det är inget vad politikerna vill ha eller hur?

Trots att jag vet att var och en måste göra sina egna erfarenheter så kunde jag inte låta bli att skriva det här. Jag gjorde det för att få ur mig lagrad ilska över den nya egoismen, men kanske det har gjort nytta även för andra? Inte bland de som redan bestämt sig, dem kan jag inte påverka utan jag tänker på de som är i valet och kvalet.

Den som vet vad den vill tycker att jag borde hålla igen min stora käft, men vad de inte förstår är att det ibland kan det vara bra att lyssna även på den som på mötena tar fram argument som är mot ett bildade.

Trots alltid så handlar det om att de vill göra en bra affär och så är det inte alltid vid köp av bostad idag. Då slipper man slå huvudet i väggen när lånen till banken ska betalas med högsta ränta.

Nu är det jag som skräms och det var medvetet. Jag gjort det för att "hämnas" på alla den skräckpropagandan som florerar i bostadsrättens förlovade land och som gör oss rädda och fega.

Så fega att många i panik tar ett lån som binder dem till en skuld som det kan ta upp till 50 år att betala innan han/hon verkligen äger det som de drömt om.

Svaret är logiskt

Svaret på mitt förra inlägg är logiskt, antingen gör vi oss av med den moral vi har och blir hycklare och dubbelmoralister eller så skapar vi en ny moral.

När vi skapar en ny moral måste vi tänka på att det finns inget som är rätt eller fel, bara det som fungerar och inte fungerar. Vi ska alltså skapa en moral som är bara för oss.

Därför säger jag att det kan inte vara bra att ständigt gå omkring med dåligt samvete över att man gör saker som drabbar andra negativt.

Om det finns nån som tänker att för mig är det okej att plåga andra då är han/hon antingen masochistisk eller så har man ännu inte hemsökts av den hänsynslöshet som är mottot bland "alla" de som idag ska göra det stora klippet?

Deras girighet kännetecknas av att till varje pris vilja ha en bostadsrätt trots att man kör över de som inte kan eller inte får några lån. De får kanske inga lån därför att de har skulder eller så mår de dåligt av att har en skuld på flera miljoner. Dessutom vet de att man äger inte lägenheten utan det är banken som äger den fram till den dag då lånet är betalt. Det kan ta över femtio år och frågan är vad händer vid skilsmässa eller vid sjukdom och arbetslöshet?

Vår tids största folksjukdom är inte stressens biverkningar utan behovet att äga alt man ser och kan ta på. En del vill till och med äga människor och trots att bostadsrättsmänniskorna vid det här laget borde veta att de inte kommer att få ut det som de drömde om så blir de förbannade om de inte får som de vill.

Jag tycker att det som är värt något är hur man beter sig mot varandra och tro mig det är de enda som fungerar i det låga loppet.

Det som bekräfta detta är att den dagen vi alla går över på andra sidan då spelar det ingen roll hur mycket prylar vi samlat på oss. Vi får inte ta med oss ett nickel, men känslan att man bara sett till materiella ting den får man ta med sig in i himmelen. Det kan inte var så roligt när man inte fått behålla något.

Detta vet alla, men ändå tycker vi att ägandet är viktigare. Att tänka tvärtom det ser jag som det stora lyftet!

Vilken moral ska vi ha?

Våra "moralregler" är farliga därför att de förändras från en tid till en annan, från en kultur till en annan.

Anledningen till att de förändras är att de grundar sig på doktriner som är ohållbara. Och vad många människor gör när de upptäcker att vissa moralregler inte fungerar är att de förändrar sin moral utan att förändra de läror som moralen uppstod ur.

Vi vägrar stenhårt att förändra våra mest grundläggande dogmer, men vi förändrar vår moral, (det vill säga hur vi tillämpar våra trossatser) i en handvändning så att den passar situationen.

Till exempel bekänner sig de flesta till den grundläggande doktrinen om att vi ska vara ärliga. Sedan fuskar många med bidragen, skatterna, köper man svart och säger att det är helt okej. "Alla gör det. Det är normalt". Man bryr sig inte om att de som verkligen drabbas är de som behöver hjälp.

En vacker dag är det vi själva som drabbas av en hårdnade attityd när ingen tror på att vi är sjuka eller att du fått andra problem.

Ett annat exempel är att man kan föra krig mot människor med motiveringen att det är rätt att krossa andra folk med våld trots att det enligt bibeln är fel att lösa konflikter genom att döda.

Dessa personer vägrar förändra sina grundläggande doktriner, men de har förändrat sin moral (tillämpningen av sin trossats) i en handvändning så att den passar situationen.

Men om de förändrar sin moral så har de faktiskt ändrat sin doktrin, för moral är helt enkelt trossatser som uttycks. Därför är de hycklare. De har inga trossatser över huvud taget. De vill bara tro att de har det. Då känner de sig lite bättre, men världen har blivit sämre och jag tycker mig se samma sak överallt. Man måste vara blind för att inte se det.

Ska vi bygga en ny moral då måste vi utgå från vilka vi är och vad vi vill med våra liv. Vi ska inte utgå från något önsketänkande eller vad någon annan vill, som t.ex. vad Gud vill.

Ska sanningen fram så tror jag att Gud, om han finns vill inget för sin egen skull. Han/hon mår fint, men när det gäller vårt väl befinnande finns det saker som oroar.

Därför böra alla ställa sig frågan om det är rätt att kritisera våra politiker och företagare när vi själv inte är ett dugg bättre?

Det låter så enkelt

Det låter så enkelt, det som jag skev i senaste blogginlägget, men hur ska vi kunna ändra på oss när vi är som vi är? Även om en verklig katastrof skulle inträffar så finns det de som inte tror att det beror på oss.

Med näbbar och klor kommer de som tjänar på nedsmutsningen att försvar sin miljövidriga industri därför att de tror att kritikerna tillhör socialistpaket trots att det är alliansen som tvingas till åtgärder mot dem. Det enda de bryr sig om är hur stora bonusar de ska får varje år och de förstår inte varför folk bli röda, av ilska.

Så tänker de trots att historien är full med exempel där högstående kulturer utplånats. Att det den här gången inte handlar om ett begränsat område utan är en global fråga dvs. något som berör allt levande på den här planeten är ointressant. Frågan är vad som kan väcka dessa människor till liv innan det är för sent?

Det skulle i så fall vara något som de kan tjäna pengar på, men vi vanliga måste också börja tänka på ett annat sätt. Vi kan inte längre bara se till de egna behoven. Tänk på det nästa gång du väjer bostadsrätt i stället för hyresrätt (*) och önskar en större och finare bli så att du kan skryta för kompisarna på krogen.

Tänk på att köpet kan vänta tills det inte längre utgör ett hot mot allas välfärd. Tänk även att det finns något annat som du kan köpa som inte på sikt drabbar dina grannar negativ och delar upp dem i de som äger något (t.ex. sin bostad) och de som inte gör det. Undvik det som splittra och välj det som enar. Vi är en enhet och inte åtskilda.

Till dig som håller med mig, men ändå tycker att jag valt fel exempel vill jag säga att dessa exempel går under kategorin; de minas lycka. Sådana är vi och det är detta sätt att tänka som skapat den värld som vi nu lever i.

Detta vet alla, men utan att kunna göra något åt det. De känns som vi drivs av en instinkt som gör att det inte kan bli annorlunda. Frågan är som sagt; går det att förändra människan och är det jag skrivit bara trams?

Jag tror inte det, men jag är inte helt säker. Det kan man aldrig vara, men vi har inget val så därför måste jag försöka och då måste jag börja med mig. Då måste jag börja från början och tänka på ett annat sätt. Jag måste ändar på mitt medvetenhet och fram för alt på den tro som jag trott på i tusentals år.

När jag lyckas med det då behöver jag inte göra så mycket, det sköter sig själv eftersom jag är annorlunda. Då är jag inte längre en primitiv varelse som bara tänker på den egna familjen och i bästa fall släkten, men inte kusinerna. De är för avlägsna!

Vi sitter alla samma båt vad det lider!

* Se även "Lyckan och det stora klippet" i bloggen "Leos Annaler".

Vad kan vi göra?

Jag vill återigen påpeka att under lång tid har vi människor försökt lösa våra problem genom att "göra", utan någon större framgång. Det beror på att verkliga förändringar alltid skapas av vilka vi är och inte vad vi gör.

Visst har det gjorts upptäckter och vår teknik är mera avancerad, och på så sätt gjort livet delvis enklare, men det är inte säkert att vi har gjort det bättre. Och vad beträffar de större grundfrågorna har våra framsteg varit små. Vi står inför samma stora grundfrågor som vi gjort i århundraden.

Vår föreställning att jorden finns till för att kunna exploateras av den dominerande livsformen är ett exempel. Vi kommer uppenbarligen inte att förändra det vi gör förrän vi förändrar hur vi är.

Vi måste förändra vår uppfattning om vilka vi är i förhållande till miljön och allt som finns där innan vi någonsin kommer att handla annorlunda. Alltså det är en fråga om medvetenhet. Och vi måste skapa medvetenhet innan vi kan förändra medvetenheten.

Att vandra ensam

På tal om att vandra ensam i skogarna så var min uppväxt full (fylld?) med ensamhetskänslor. Det kan bero på att jag är en flyttfågel - en trana, som jag också blivit kallad.

Periodvis tvingades jag bo på platser där jag var helt utan lekkamrater, men det är inget att bråka om. Istället utvecklade jag min fantasi, men det fanns de som retade mig. De gav mig därför namnet Ljugar Jöns.

När jag var 15 år hade jag "slutat" att ljuga och istället berättade jag spökhistorier. Det var skrönor som fick beundrarinnorna att rysa av skräck. Ibland tog jag dem på brösten och ibland följde de frivilligt med mig till Gräfsnässlottsruin som ligger vid sjön Anten i Västergötland.

Jag bodde då i Magra, men för de flesta var syftet uppenbart och därför blev erövringarna svåra att förföra - när det kom till kritan. För det mesta fick jag nöja mig med att se på hur de reagerade inför mötet med det okända hemmavid.

Foto: Annalisa Lidell Magra kyrka 1951, Västergötland.

Själva byn ligger på en moränås med en kyrka i mitten

Jag glömmer aldrig när jag sent en kväll gick jag hand i hand med en flicka ifrån grannbyn. När vi passerade kyrkan föreslog jag att vi skulle gå in där, men det ville inte hon. När jag frågade varför sa hon "Det spökar där inne!", men sedan kröp det fram att det var mig hon var rädd för. Flickans pappa hade sagt att jag var en Dyng Johan typ och han kallade mig för "Bocken från Magra".

Så gick det som det gick. Hon tog sin cykel och åkte hem till sig och jag spatserade ensam och övergiven upp för kyrkgången. Hon hade tur det kan jag lova. För om hon hade hon följt med mig in då hade hon inte bara förlorat mödomen, utan också vetet.

Hon hade fått uppleva något som skrämde skiten ur både mig och min kompis. Honom träffade jag som hastigast vid mjölkbordet framför skomakare Johan Tengs (Gustav Tenggrens farfar) stuga bakom kyrka. Det hände efter att jag kastat mig över kyrkmuren och sprungit åt samma håll som flickan.

I vapenhuset mötte jag nämligen en mörk gestalt som kom emot mig som skjuten ur en kanon. När jag hörde vålnadens flåsande i nacken kändes det som om jag måste be till Gud om syndernas förlåtelse. Kompisen trodde inte sina ögon när följet (jag och vålnaden) drog förbi - han liknade Nazgûl i Sagan om Ringen.

Vad vi såg det kan diskuteras, men jag kan inte låta bli att tänka på ordspråket: ”Det man ger ut får man tillbaka!”.

Vad betyder orden III

Är det säkert att Gunde är så stark som han vill göra gällande?

Förut kallade jag mig sökare, men förstod med tiden hur fel det var och så kallade jag mig för finnare. Då hände något fantastiskt; jag fann det som jag sökte...

Allt detta vet vi redan, men ändå envisa vi med att beundra sådana typer som Arnold Schwarenegger för att ta ett exempel. Att vi gör så kan beror på att de djuriska instinkterna (idrottstänkandet) styr över våra liv eller rättar sagt; bristen på kultur har fördummat mänskligheten de senaste 20-30 åren. Det enda som betyder något är vem som är störst, bäst och har muskler alla andra är nollor.

Frågan är om det är rätt att släppa fram en sådan som Gunde Svan inom sjukvården? Han är fd. elitidrottaren och han avgudar kroppsbyggare. Frågan är vad han vill? Vill han att vi ska ta anabola? Man kan undra för återigen handlar det inte om vem man är och vad man orkar med utan hur mycket man kan prestera utan att bryta ihop.

Därför säger jag att när DU sätter på teven för att få dig serverat det ena programmet efter det andra med sk. starka (lyckade) människor då ska du veta att apparat du ser på kallas dumburken.

Uppkast till manus

I början av 1980-talet gjorde jag ett uppkast till manus om forntidsforskaren Sam. Han som fann en dagbok i Varnhems klosterruin.

Huvudsyftet var ett försök att i romanorm avslöjar den moderna vänster i sin förljugenhet. Det jag ville berätta var om alla de som i ord sa sig värna om de svaga när det i själv verket handlar om klirr i kassan och att göra karriär.

Jag ville jag klä av hjältarnas hjälte och visa upp honom i all sin nakenhet. Framför allt ville jag berätta vad varje människa borde göra innan man hoppar på andra. Man borde ställa sig frågan; "Vem är jag?" och "Är jag likadan som de jag kritiserar?" dvs för att förändra välden måste man börja med sig själv.

Frågeställningarna hade inte till syfte att döma nån utan jag ville veta hur långt jag själv hade kommit i min utveckling. Det kan ju faktiskt vara så att jag fått allt om bakfoten och att jag bara såg min egen spegelbild i vapendragarens ögon.

Så tänker jag ofta eftersom författare med ambitioner verkar tro att man ska frossa i blod och en massa mord. Jag tänker också att jag som heller vill se ett par som älska på film är nog pervers. Det som media kallar "synd", men att titta på hur man lemlästar kvinnor och barn timme ut och timme in det är inte synd - det är underhållning.

Grattis "alla" storsäljande berättare för att ni bidrar till att ge mänskligheten en sund uppfattning och vad som är god litteratur. När ni får dåligt samvete kan ni ju alltid ställa upp som "reklampelare" för nån biståndsorganisation som vill hjälpa fattiga och lemlästade barn i tredje världen.