fredag, mars 06, 2009
Med benen i båda världarna.
Det finns mycket att säga om andlighet. Bland annat så glömde jag berätta att man måste stå med benen i båda världarna.
Befinner man sig bara i den ena världen är risken att man förlorar fotfästet. Det skapar ångest (rädslor), men jag tror att det får man endast i den jordnära världen.
Rätt ofta kallar jag det jordnära för en illusion. Med det menar jag inte att den inte är verkligt utan att den framställs oftast som hotfull.
Främst beror det på media, men vi har alla olika anlag som påverkar oss. De som har problemen med rädslor har svårt att läsa det som står i tidningen och sägs på nyheterna. Vad avgrundstänkandet bottnar vet jag inte, men det finns de som tror att bristen på kärlek är en förklaringen.
Vad som talar för denna tes är att allt vi tänker bygger på två grundkänslor. Den ena är kärlek och den andra är rädsla och när något händer "väljer" vi antigen den ena eller den andra, men hur man väljer beror som sagt på vilka vi är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Andra menar att rädslan är en instinkt. När vi blir hotade reagera vi primitivt eftersom människan är ett djur. Frågan blir då varför vissa känner sig hotade när det inte finns något hot. Vi är ju faktiskt trygg med tanke på de skyddsnät vi trots allt har omkring oss, men svaret är likvärdigt. Det vill säga att alla har ännu inte anpassat sig till den civiliserade värld vi lever i och därför reagerar de primitivt.
Hur lång tid det tar för en art att fult ut utvecklas (alla individer som föds) är diskutabelt, men våran uppfattning om tiden är i sammanhanget oväsentlig.
Jag tror att det kan vara så, men jag vill gå vidare och vända på saker och ting. Vi tror att den som väljer rädslan är "kärlekslös", men kan det inte vara precis tvärtom? De är kanske trygga och fulla av kärlek och älskar livet mer än de flesta. Det är med andra ord bristen på verkliga hot som skapar rädslornas paradigm.
Naturligtvis gå många i taket de hör detta och de skulle förklara mitt "påstående" som befängt. Orsaken är att om det skulle vara så då faller alla andra teorier platt till marken, men det finns undantag. Att de som drabbats av bristen på kärlek därmed skulle känna sig älskade och betydelsefulla därför att de egentligen är fulla av kärlek de bryr de sig inte om.
Den teorin bygger på min tesen om att verkligheten döljer det motsatta.
Finns det någon som tror på detta mitt dravel? Nej, jag tänkte väl det, men allt jag skrivet är inte genomtäkt och finns påståendena med i annalerna då är det oftast skräp. Gamla sopor som jag försöker kompostera, men tanken om rädslans ursprung är god.
Skicka en kommentar