Hur vet jag det?

Hur vet jag nu att det som jag skrivit är sant? Ska sanningen fram så vet jag inte det, men jag skulle kunna svara att om det jag känner innehåller glädje och kärlek så kan det vara sant.

Det är inte lätt att med enbart ord förklara vad jag menar, men om jag vill vara rolig så kan jag skriva att jag bra på att anal-ysera.

Om jag ska sluta att skriva dåliga skämta så kan jag göra ett försök med att ben upp ämnet i sina beståndsdelar. Då börjar jag med att ställa följande frågor; "Hur vet jag att den högsta sanningen är kärlek?" och "Finns den över huvud taget?".

Ärligt talat så vet alla att vi handlar enbart av egoism. Bakom godhetens fasad döljer sig en falsk och löjligt mask där alla ljuger, men om man släpper fram de innersta känslorna så finns det bara kärlek.

Det är inte lätt att göra eftersom jag förträngt det mesta och motgångar, krossade drömmar och illusioner blockerar känslolivet. Så är det för de flesta. Därför känner jag inte någon kärlek trots att jag vet att det finns sådana känslor djupt där inne. Jag inbillar mig iaf. att om jag hittar de rätta verktygen så kan jag får fram känslan av att vara älskad.

Det finns mycket att säga om detta, men jag tror inte att det är mina föräldrar som är orsaken till att jag känner mig oälskade. Skolan däremot spelade en stor roll i förmedlandet av normer och värderingar.

Den skola jag gick i var en sk. pluggskola, den som alliansen nu återinfört. Att "alltid" vara sämst i klassen skapar självförakt och det blir svårt, för att inte säga omöjligt att känna sig omtyckt (se inlägget den 9 april 2008). Då var det inte så konstigt att jag blev klassensbuse, men mitt problem var att jag började för tidigt.

Därför hatar jag inte lärarkåren utan i stället inser jag att det som hände hade en mening. Tack vare det inner mörkret (skapad på grund av sättet att se på "misslyckanden") inser jag idag att vi inte ska ge kärlek utan vara kärlek.

De är inget fel att skänka pengar till fattiga eller göra goda gärningar, men det dövar bara vårt dåliga samvete. Däremot ska vi vara kärlek. Att vara kärlek betyder bl.a. att inte kräva något tillbaka och då handlar vi i överensstämmelse med dem vi inners in är.

Detta är den högsta sanningen. Det som jag kallar kraften, det som vissa vill kalla gud.

Om denna kunskap (teori) i framtiden blir vetande (verklighet) det återstår att se. Om det inte skulle bli så det gör inget. Jag har iaf. fått svar på min fråga. Hur som helst så tror jag att jag kommer att hitta svaren för jag är inte en sökare utan en finnare. De betyder att jag tillslut hittar det jag söker.