Är skolan annorlunda idag?

Alla de som läst det jag skrivet förut förstår att jag ligger risigt till beträffande den andliga biten. Det är inte mycket jag förstår och det jag förstår det har jag troligtvis missuppfattat.

Att jag tänker så här beror min "fantastiska" skoltid. Jag underskattade förmågan att förstå komplicerade saker. Därför blir jag förvånad när jag förstår något som är andligt.

Tyvärr är det också så att kunnandet är kopplat till hur omtyckt man blir. Är man dum i huvudet, som jag upplever att jag är då tror jag automatiskt att ingen tycker om mig. Trots det vet den korkade att han/hon är en pina (pinsam) för omgivningen dvs. det går inte att dölja ett handikapp.

Det märks främst när jag ska prata engelska, men även när jag uttalar främmande ord som jag inte hört förut och dessutom stavar jag dåligt.

Idag påstås skolan vara annorlunda och jag vill inte skylla på min skola för de problem som dras med. Jag var ett känsligt barn och som sagt inte skolmogen när jag började i första klass, men på grund av skolans uppbyggnad blev det omöjligt att omedelbart återhämta det jag förlorat.

Fem år efter skolavslutningen skaffade jag mig däremot en sk. gymnasiekompetens. Det behövde jag för att känna mig accepterad, men självföraktet finns kvar. Det gick inte att kompensera bort trotts mitt enorma behov av kunskap, ett behov jag fick efter att jag skaffat mig många yrkes och livserfarenheter.

Till och med rektorn på den folkhögskolan som jag gick på i början av 1970-talet var imponerad. Ambitionsnivån var gränslös och jag läste allt jag kom över - även källorna till undersvingslitteraturen. Dessutom hade jag egna cirklar i nationalekonomin på kvällarna.

Resultatet blev förödande; jag blev predikant. En person som torde mig veta vad som var rätt och fel. Supertrååååååkig med andra ord och den förståndshandikappade Jan Myrdal blev min idol.

En dag förstod jag att jag bara spelade en tråkig roll i den mänskliga komedin. Att se sig själv utifrån är få förunnat - en gåva. När jag förstod dramats regler kände jag mig övergiven och ensam därför att de "vänner" jag skaffat mig tog sin roll på för sort allvar.

Den som varit uppmärksam förstår att utgångspunkten är; att du ska bli älskad för hur duktig du varit och inte för den du är.

Bror-Duktig-komplexet kallar jag detta fenomen, men så ser det samhälle ut och som "vi" byggt upp och där skolan spelar en avgörande roll. Mottot är att du är inget om du inte har en titel, ett yrke som ger status och som alla blir imponerade av.

Då blir det svårt att älska sig själv om man är en person som bara kan bli bekräftad utifrån. Bara den som inte bryr sig om vad andra tycker kan möta alla de krav som ställs på oss för vi ska känna oss accepterade och älskade.

I vänkretsen finns det högst en person som räkans till denna kategori, men jag kan ha fel. Det finns kanske fler.

Utan att överdriva kan man säga att "alla" som inte blivit något känner sig misslyckade och därför är de inte omtyckta. Det är detta som föder avundsjuka och hat och det är därför man inte känner sig älskad.