Tjäna pengar?

Det är lätt att häckla överheten, men att se sina egna fel och brister är mycket svårare. Då tänker jag på mig själv och den sk. arbetarklassen.

På 1960-talet lärde jag känna en byggarbetare från Finland. Han var murare och facklig aktiv. Huvuduppgiften var enligt honom att stoppa ackorden inom byggbranschen, men nu förstår jag inget.

I dag är "alla" byggarbetare för ackordet trots att de vet att orsaken till de flesta olyckstillbuden går att söka i det höga arbetstempot. Varför tänker de så? Jo, de ska tjäna pengar som det heter.

Exemplen på hur det kan gå när man stressar är många, men när husen i mitt bostadsområde skulle renoveras då kom jag på kant med några arbetare.

Vi, hyresgäster ville inte bli väckta kl. 6.00 på morgonen utan först kl 8.00. Detta var inget som vi själv hittat på utan det var en överenskommelse mellan husägaren och byggbolaget.

Tre dagar innan upprustningen var färdig såg jag en fridstörare köra omkring i en röd Mercedes 350 SL.

SNACKA OM DIREKTÖRSFASONER!

Om detta är den så arbetarklassen (vissa iaf.) då är det avundsjukan som varit drivkraften bakom alla bonusar som dv:arna tillskansat sig. De tänker, tror jag att: jag ska inte var sämre än mina kollegor och min fru ska också bli nöjd.

Därför är skillnaden ingen mellan oss. Alla är avundsjuka, men en dag hoppas jag att kärleken till din nästa är det som driver oss framåt och inte behovet att tjäna mycket pengar.

Nu vaknar professorerna

Vissa präster predikade på medeltiden budskapet att "När den fattiges tankar går till Kristi lidande då går den rikes till hans liggande fä". Bakom adelsmannen (det syns på de långa snabelskorna) visas hans "liggande fä" dvs. rikedomarna. Eget foto: Yttergrans kyrka 1981.

Nu vaknar professorerna, men när jag 1998 skapade min första hemsida då förstod ingen vad jag menade. Även nationalekonomerna uttalade sig och tonläget var raljerade under publikens ovationer. "Världen är i kris!" och "Vi måste lära av misstagen!" heter det också.

1996 sa jag att kultur är vår tänkande och "därför har den lösningen på ekonomiska problem och kriser." Det jag menade var att när ett företag går i konkurs då tar vd:n livet av sig eller så går han till biblioteket (han går inte bokhandel eftersom vd:n är snål.)

I den ekonomisk och politisk litteratur får han sedan svar på frågan om vad som är orsaken till krisen. Skiljer han sig händer samma sak, men då läser han poesi, men tyvärr finns det alltid en ny kvinna runt dessa herrar.

Jag ser beroendet av ett koltyg som ett svaghetstecken, men det gör vd:n också. Han erkänner nämligen sällan att det finns en kvinna bakom viktiga beslut och framgångar. Framför allt håller han tyst om att när det är sovdags avhandlas i sovrum nästa styrelsemöte i stället för sex.

Skilsmässorna i dessa kretsar beror för det mesta på att mannen inte fått någon bonus att tala om. "Vad ska väninnorna säga?" tänker hustrun när beviset på överhuvuds framgångsrika liv uteblev.

Detta berätta om vilken slags kvinnor man väljer. Men vad gör det för här går mannens tankar till sitt liggande fä var femte minut och kvinnans går till hans penningpung.

Jag menar att orsaken till krisen beror på bristen av kultur. När vi ägnar våra liv till att möta den andra världen då kan vi blir fria får de bojor som håller oss fast i det jordiska helvetet.

I klartext betyder det att då kommer vi att se till vad som är bäst för hela mänskligheten och inte bara till familjen och egot som våra obildade vd:ar oftast gör.

Återgå till allvaret

Nu är det dags att återgå till allvaret. Man kan inte skämta om allting och vara glad jämt.

När jag var ung tyckte jag illa om de som alltid sprudlade av glädje. Det är märkligt för idag önskar jag att jag tog livet med en klackspark varje dag. "Det ska va´gôtt å leva annars kan det kvitta" är mottot för mig som kommer från Västergötland och är född på den västra sidan om Billingen.

Idag kan jag också konstatera att det finns många problem med att välja den andliga väg. Det fungerar perfekt så länge som man inte utsätts för något hot. När det händer då är i alla fall jag lika primitiv som alla andra och reagerar på samma sätt som jag alltid gjort.

All ny kunskap om hur man borde bete sig i en sådan situation faller då platt till marken och är som bortblåst. Frågan är varför jag ödslar tid på något som inte ger resultat?

Svaret är att jag har bara hållit på i två år och förväntar jag mig ett resultat då blir det inga. Det är först när jag inte gör det som det händer saker. Dessutom har jag som sagt konstaterat att människan är primitiv och så kommer hon förbli till dess evolutionen förändrar vårt "svårbegripliga" beteende.

Homo kulturs (den nya arten som hoppas på) kommer kunna tillämpa det hon lär sig i praktiken och inte bara prat om hur man borde vara när allt är frid och fröjd. Motsatsen kallas hyckleri och det är på den nivån jag befinner mig idag med vissa undantag.

Nu har jag insett att det jag vill ha kommer till mig när jag förstår att jag redan har det som jag önskat.

Var nöjd med livet

Den som glömt bort sångtext i Djungelboken kan här få en påminnelse; "Var nöjd med allt som livet ger. Och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär...".

Det jag vill säga utan att skuldbelägga de som läser mina uppkast är att vi har alltid två val. Antigen väljer jag kärlek eller rädsla. Viktigt är också att "det vi tro på manifesteras i våra liv". I klartext betyder det att om jag tror att glädjen, sanningen och kärleken skapar en bättre värld så är mitt val enkelt.

Hur var och en regera på detta påstående vet jag inte, men och det är viktigt för allas bästa att jag är nöjd med livet på den här planeten.

Rädsla smittar inte, men det kan däremot glädje göra. Därför hoppas jag att jag smittat ner alla de som orkat läsa mina blogginlägg under 2009 med mina ord, tankar, känslor och upplevelser.

Medge att det varit fantastiskt roligt, humoristiskt och framför allt livsbejakande, hi, hi, hi...

Med benen i båda världarna.

Det finns mycket att säga om andlighet. Bland annat så glömde jag berätta att man måste stå med benen i båda världarna.

Befinner man sig bara i den ena världen är risken att man förlorar fotfästet. Det skapar ångest (rädslor), men jag tror att det får man endast i den jordnära världen.

Rätt ofta kallar jag det jordnära för en illusion. Med det menar jag inte att den inte är verkligt utan att den framställs oftast som hotfull.

Främst beror det på media, men vi har alla olika anlag som påverkar oss. De som har problemen med rädslor har svårt att läsa det som står i tidningen och sägs på nyheterna. Vad avgrundstänkandet bottnar vet jag inte, men det finns de som tror att bristen på kärlek är en förklaringen.

Vad som talar för denna tes är att allt vi tänker bygger på två grundkänslor. Den ena är kärlek och den andra är rädsla och när något händer "väljer" vi antigen den ena eller den andra, men hur man väljer beror som sagt på vilka vi är.

Har jag hittat verktyget?

Så har jag äntligen kommit fram till slutklämmen. Förut skrev jag att jag "...inbillar mig iaf. att om jag hittar det rätta verktyget så kan jag får fram känslan av att vara älskad.", men det är inte lätt att förklara hur jag tänker.

Troligen är det bara den som upplevt samma sak som nu kommer att förstå vad jag skriver. Så är det med orden, man måste upplevt det som händer för att förstå vad andra skriver och pratar om.

Låt mig förklara: Människan är jordnära och det andliga upplever hon som ett mysterium. Däremot tror hon på katastrofen. Sådan är jag, men jag har också en annan sida. Jag förstår att slutet-är-när-känslan är en illusion som framför allt media frossande i hemskheter därför att de tjänar på det.

Som sagt alla tjänar, men jag tjänar inte på illusioner om katastrofer.

Däremot tjänar jag på att förstå vad andlighet är och vad det kan betyda för mig. Att förstå det bygger på tron om att kraften är en annan dimension av liv.

Det är märkligt att de flesta bara acceptera en form av liv trots att de inners inne vet det finns fler verkligheter. Då talar jag om det vi inte ser, men som jag i 23 år upplevt finns. Det var i Sparreholm 1986 som det började, men det är bara de senaste 2 åren som jag fullt ut praktiserat kunskapen.

Det är bara genom att släppa fram känslan (andlighet är känsla) som vi slipper att bli fångna i det jordiska helvetet. Vi tjänar alltså på att göra det, men det är få som insett detta eller så har jag fel.

De flesta tycker kanske att det jag skrivet är en självklarhet, men som man inte ska berätta för någon. Den inställningen respekterar jag vanligtvis, men som jag just nu inte bryr mig om.

Detta är verktyget som jag talat om finns och det som jag inte använt för mina rädslor oftast tagit överhanden. Skräcken som jag beskrivet i många blogginlägg.

När jag fullt ut förstår detta (vetande) då kommer jag att kunna möta det adliga. Bildligt talat så blir jag då fri ifrån det fängelse som jag själv skapat.

Är skolan annorlunda idag?

Alla de som läst det jag skrivet förut förstår att jag ligger risigt till beträffande den andliga biten. Det är inte mycket jag förstår och det jag förstår det har jag troligtvis missuppfattat.

Att jag tänker så här beror min "fantastiska" skoltid. Jag underskattade förmågan att förstå komplicerade saker. Därför blir jag förvånad när jag förstår något som är andligt.

Tyvärr är det också så att kunnandet är kopplat till hur omtyckt man blir. Är man dum i huvudet, som jag upplever att jag är då tror jag automatiskt att ingen tycker om mig. Trots det vet den korkade att han/hon är en pina (pinsam) för omgivningen dvs. det går inte att dölja ett handikapp.

Det märks främst när jag ska prata engelska, men även när jag uttalar främmande ord som jag inte hört förut och dessutom stavar jag dåligt.

Idag påstås skolan vara annorlunda och jag vill inte skylla på min skola för de problem som dras med. Jag var ett känsligt barn och som sagt inte skolmogen när jag började i första klass, men på grund av skolans uppbyggnad blev det omöjligt att omedelbart återhämta det jag förlorat.

Fem år efter skolavslutningen skaffade jag mig däremot en sk. gymnasiekompetens. Det behövde jag för att känna mig accepterad, men självföraktet finns kvar. Det gick inte att kompensera bort trotts mitt enorma behov av kunskap, ett behov jag fick efter att jag skaffat mig många yrkes och livserfarenheter.

Till och med rektorn på den folkhögskolan som jag gick på i början av 1970-talet var imponerad. Ambitionsnivån var gränslös och jag läste allt jag kom över - även källorna till undersvingslitteraturen. Dessutom hade jag egna cirklar i nationalekonomin på kvällarna.

Resultatet blev förödande; jag blev predikant. En person som torde mig veta vad som var rätt och fel. Supertrååååååkig med andra ord och den förståndshandikappade Jan Myrdal blev min idol.

En dag förstod jag att jag bara spelade en tråkig roll i den mänskliga komedin. Att se sig själv utifrån är få förunnat - en gåva. När jag förstod dramats regler kände jag mig övergiven och ensam därför att de "vänner" jag skaffat mig tog sin roll på för sort allvar.

Den som varit uppmärksam förstår att utgångspunkten är; att du ska bli älskad för hur duktig du varit och inte för den du är.

Bror-Duktig-komplexet kallar jag detta fenomen, men så ser det samhälle ut och som "vi" byggt upp och där skolan spelar en avgörande roll. Mottot är att du är inget om du inte har en titel, ett yrke som ger status och som alla blir imponerade av.

Då blir det svårt att älska sig själv om man är en person som bara kan bli bekräftad utifrån. Bara den som inte bryr sig om vad andra tycker kan möta alla de krav som ställs på oss för vi ska känna oss accepterade och älskade.

I vänkretsen finns det högst en person som räkans till denna kategori, men jag kan ha fel. Det finns kanske fler.

Utan att överdriva kan man säga att "alla" som inte blivit något känner sig misslyckade och därför är de inte omtyckta. Det är detta som föder avundsjuka och hat och det är därför man inte känner sig älskad.

Hur vet jag det?

Hur vet jag nu att det som jag skrivit är sant? Ska sanningen fram så vet jag inte det, men jag skulle kunna svara att om det jag känner innehåller glädje och kärlek så kan det vara sant.

Det är inte lätt att med enbart ord förklara vad jag menar, men om jag vill vara rolig så kan jag skriva att jag bra på att anal-ysera.

Om jag ska sluta att skriva dåliga skämta så kan jag göra ett försök med att ben upp ämnet i sina beståndsdelar. Då börjar jag med att ställa följande frågor; "Hur vet jag att den högsta sanningen är kärlek?" och "Finns den över huvud taget?".

Ärligt talat så vet alla att vi handlar enbart av egoism. Bakom godhetens fasad döljer sig en falsk och löjligt mask där alla ljuger, men om man släpper fram de innersta känslorna så finns det bara kärlek.

Det är inte lätt att göra eftersom jag förträngt det mesta och motgångar, krossade drömmar och illusioner blockerar känslolivet. Så är det för de flesta. Därför känner jag inte någon kärlek trots att jag vet att det finns sådana känslor djupt där inne. Jag inbillar mig iaf. att om jag hittar de rätta verktygen så kan jag får fram känslan av att vara älskad.

Det finns mycket att säga om detta, men jag tror inte att det är mina föräldrar som är orsaken till att jag känner mig oälskade. Skolan däremot spelade en stor roll i förmedlandet av normer och värderingar.

Den skola jag gick i var en sk. pluggskola, den som alliansen nu återinfört. Att "alltid" vara sämst i klassen skapar självförakt och det blir svårt, för att inte säga omöjligt att känna sig omtyckt (se inlägget den 9 april 2008). Då var det inte så konstigt att jag blev klassensbuse, men mitt problem var att jag började för tidigt.

Därför hatar jag inte lärarkåren utan i stället inser jag att det som hände hade en mening. Tack vare det inner mörkret (skapad på grund av sättet att se på "misslyckanden") inser jag idag att vi inte ska ge kärlek utan vara kärlek.

De är inget fel att skänka pengar till fattiga eller göra goda gärningar, men det dövar bara vårt dåliga samvete. Däremot ska vi vara kärlek. Att vara kärlek betyder bl.a. att inte kräva något tillbaka och då handlar vi i överensstämmelse med dem vi inners in är.

Detta är den högsta sanningen. Det som jag kallar kraften, det som vissa vill kalla gud.

Om denna kunskap (teori) i framtiden blir vetande (verklighet) det återstår att se. Om det inte skulle bli så det gör inget. Jag har iaf. fått svar på min fråga. Hur som helst så tror jag att jag kommer att hitta svaren för jag är inte en sökare utan en finnare. De betyder att jag tillslut hittar det jag söker.

Det finns rättesnöre

Beträffande orden så säger kraften att det finns rättesnören. Den högsta tanken är alltid den taken som innehåller glädje. De tydligaste orden är de ord som innehåller sanningen. Den störts känsla är den känsla som kallas kärlek.

Med rättesnöret kan jag avgöra vilket som kommer från kraften eller källan. Problemet är att jag ofta avfärdar den. Vissa råd är dessutom alltför bra för att vara sanna. Andra för svåra att följa. Många fatt jag inte och missförstår, men de flesta har jag svårt att ta emot.

Med andra ord; det måste vara vansinnigt roligt att berätta för mig om så här viktiga saker när jag inte lyssnar. Fast ska jag vara ärlig så är det inte mycket jag förstår - jag bara lossas att jag gör det.

Tankar och ord

Det finns många sätt som jag kan kommunicera på och ett är genom tankarna. Tankar och känslor är inte samma sak. Mina tankar är fulla med bilder och lägger jag sedan till upplevelser så har jag hela raden av är kommunikativa verktyg framför mig.

När jag använt dem är det bara orden som återstår och då blir det problem. Orden är de som oftast skapar missförstånd. Ord är bara ljud som företräder känslor, tankar och upplevelser. De är tecken och märken på ett papper och de är inte som verkligheten är. Det är inte sanningen.

Det är svårt att förstå, men om jag tolkar mästaren (kraften) rätt så kan orden hjälpa mig att försåt vad han/hon menar. Kraften menar att det jag upplevt får jag veta, men det finns saker man inte kan uppleva. Därför finns känslorna och tankarna kvar.

Då är det märkligt att vi lägger stor vikt vid orden och så liten betydelse av upplevelse av orden. Det är inte bra för när upplevelsen av vad nån sagt skiljer sig från det vi hört nån säga då litar vi inte på upplevelsen utan på orden när det borde vara tvärtom.

Detta är varligt bland kristna, teologer och politiska fanatiker. För dem betyder orden allt. Gud sa och Marx skrev att ...osv. Det beror troligtvis på att de är rädda och otrygga.

Otrygga människor behöver något som de kan lita på. Orden är för dem det samma som vetenskapen är för ateisten. Att sedan orden bygger på ett vetande som till stor del är känslor, tankar och upplevelser - den taken vågar de inte ens tänka.

Våra upplevelser och känslor inför något representerar det vi faktiskt vet om detta. Orden försöker bara symbolisera det vi redan vet och ofta rör orden till det vi redan vet.

Ett sådant exempel är det jag nu skrivet och därför frågar jag mig om det var det någon som förstod?