Guillou på G!

Nu är Guillou på G och som vanligt får den som inte gillar honom ett knytnävslag i mellangärdet. Giganten vet nämligen vad som är sant och falskt, rätt och fel och bra och dåligt.

"Bokhandlaren i Kabul " är påhittad, men "Gömda" är en sann berättelse. Att Marklunds bok kom ut på Jans förlag det betyder inget, inte heller att de är kompanjoner.

Så är det och detta måste jag acceptera annars hamnar jag bland käppskallarna. Ni vet de som inte uppfattar saker och ting på rätt sätt och de som inget vet och framför allt de som inte blivit något, men som ändå vågar öppna käften och tycka till.

Med andra ord; vi nollor som har mage att blogga om annat än det Jan godkänt.

Den som vill tränga djupare in i nollans enkla värld kan läsa mitt inlägg från den 25 december 2007 för där står det följande:

"Så hör upp alla "ni" författare som föraktar era läsare, utan nollorna så skulle ni bara vara en tom peng pung. Nollan är det tomrum som ni behöver för att ha framgång, er storhet som grundar sig på behovet att bli bekräftad utifrån."

Så här skriver jag när jag försöker hålla tillbaka mina känslor, men det finns ett trevligare (mindre ironiskt) sätt att skriva på.

Då frågar jag mig; vad är det som gör att jag retar mig på denna koloss? Beror det på att jag ser min egen spegelbild i dårens ansiktsuttryck eller är jag bara avundsjuk? Svaret är enkelt.

Båda sakerna stämmer, men det beror på att även jag tillhört lyxsökarna från 60-talet. Att jag sedan här nedan kommer att göra ett vägval skulle troligtvis kommenteras av Jan (om han läser det jag skrivit) med förakt. Det kallas att misslyckas, men i min värld finns det inte något som heter så.

Det finns bara erfarenheter. Att söka kontakt med KGB för att få information är inte ett misslyckande det är en erfarenhet.

Till saken hör att jag hade tänkt publicera ett manus som jag kastade upp i slutet av förra seklet, men ändrade mig. Ska jag vara ärlig så är det en uppgörelse med 68-vänstern och de parti som Jan och även jag en gång tillhört. Det är mer än vad Jan gjort. Manusuppkastet bygger på en dagbok som jag skrev mellan åren 1969-96.

Men ingen behöver vara rädd - inte ens Jan, för jag kommer INTE att publicera det jag skrivet. Varför? Jag har gjort mina erfarenheter och vill jag inte att människor (om manuset över huvud taget går att läsa) ska drabbas av det jag vräkt ur mig om andra.

Rättare sagt; jag vill inte att någon ska råkar illa ut på grund av mitt "enorma" behov av att inför andra visa hur duktig jag är på att skvallra.

Glöm inte Jan att du tillhör de författare som tror sig sitta inne med sanningen. Därför drog du dig inte heller för en publicering av dina upplevelser. Dessutom hade du en tragisk barndom så det fanns inga hinder - alla fick en släng av sleven.

Till den skaran av hänsynslösa lycksökare (litteraturens Stickan Andersson) det vill inte jag räkna mig. Därför hamnar mitt uppkast till roman i soptunnan, men man vet inte. Jag kanske ändra mig vad det lider. En dag ser jag annorlunda på den saken, men då är mina motiv helt andra.

Varför inte en publicering i det dolda där det inte finns någon ära och berömmelse eller en sitting i tv-soffa på tv4 redaktionen.