Vad finns det inom mig?

Om jag ska spinna vidare på temat "Vad är kultur?" så är orden viktiga, men de skapar också problem. Vi menar så olika med orden. För mig betyder ett ord en sak och för en annat något annat. Därför är ordet kommunicera ett bättre ord.

I bloggen "Leos Annaler" försöker jag kommunicera med mina läsare dvs. det jag skriver skapar känslor. Detta är grunden för min kontakt med själen. Känslan är nämligen själens språk sägs det.

Om jag vill ha reda på vad som är sant för mig, beträffa något ska jag se hur jag känner inför det.

Det är inte lätt för känslor är svåra att upptäcka och ofta ännu svårare att erkänna. Därför frågar jag mig vad finns gömt inom mig? Är det bara mörker eller finns det en djup kunskapen om den högsta sanningen?

Förr trodde jag att det bra fanns mörker, men nu vet jag att det inte är så. Det beror inte på att jag blivit religiös utan det beror på att jag är andlig. Jag har med andra ord börjat kommunicera med mitt inre. Jag talar med något som finns inom mig. Vissa kallar det för anden och andra det för själen, men vad som är vad det ska jag återkomma till.

Egentligen spelar det igen roll vad vi kallar det. Jag vill kalla det för kraften eftersom det är en källa full med energi jag möter i djupet av mitt inre. Om vissa vill kalla det för Gud så gärna för mig, men det jag känner har inget med den kristna guden att göra.

Min kraft eller källa älska alla oavsett vem man är och vad man gjort eller vad man tror på. Det finns med andra ord inget som heter skuld eller straff. Här finns det bara kärlek.

Kultur vad är det?

Frågan "Vad är kultur?" är intressant därför att vi menar så olika saker med det.

För mig är kultur vårt tänkande, men tänker man att kulturen ska generera pengar, ära och berömmelse då är man enligt mitt sätt att se på saken en streber och lycksökare.

Kulturen ska, tycker jag skydda oss från sådant som bejakar de primitiva instinkterna hos människan. Då är andlighet en viktig ingrediens. Med hjälp av andligheten förstår jag hur viktigt det är att inte fastna i tankar om t.ex. ett kändisskap.

Vi vet nämligen att de som står överst på prispallen oftast är olyckliga och otillfredsställda människor. Med andra ord: drömmen om att bli harmonisk genom ett kändisskap föder det motsatta.

Detta är A och O i LHS (livets hårda skola) och det är något som alla unga borde känna till, men det är inget som media berättar. Tvärtom hyllar de segraren därför att man tjänar på det och blandar ihop idrottstänkandet och kulturs motsatta värderingar. Det är inte fel att lusten att vinna finns hos oss, men frågan är till vilket pris. Dessutom måste var och en gå sin egen väg till kunskap om sig själv. Utan erfarenhet är kunskapen om berömmelsen inget värd.

När jag var 19 år hade jag som alla andra också drömmar. Den 21 november 1969 skrev jag följande i min dagbok:

"I min första uppsats konstaterar jag att en författare måste ha varit med om mycket, men jag vill inte i motsatts till direktförsförfattaren och lycksökaren bli något enbart för min egen skull, den egna tillfredsställelsen. Jag vill ge mänskligheten något som de sent ska glömma och det ska vara stort för inte säga något helt otroligt"

Så blev det inte, men däremot har jag hittade mig själv. Nu vet jag vem jag är och jag inte är en människa som söker efter ära och berömmelse. Det jag ville göra var att ge mänskligheten något som de kunde ha nytta av, men var det sant? Är inte det bara ett svepskäl och så säger alla författare och politiker om sitt engagemang.

Det är möjligt, men när jag sa nej till publiceringen av de manus som jag skrivet om visa kända blev tesen om vem jag är bekräftad. Numera behöver jag inte heller någon titel eller utmärkelser för att jag ska känna att mitt självförtroende blivit bättre. JAG BEKRÄFTAR MIG SJÄLV.

Därför säger jag som operasångaren Folke Andersson sa när han tidigt en morgon sjöng för en älgtjur i skogen. "Då blev jag hovsångare, ty älgen är skogens konung!". Det var även hans svar när han tackat nej till titeln som hovsångare på operan.

Kultur är att förstå innebörden i detta uttalande. Jag behöver som sagt inte längre bli bekräftad utifrån för jag vet att jag är älskad för den jag är och inte för hur duktig jag varit. Så är det för alla - vi har alla ett människovärde oavsett vilka gradbeteckningar vi har på oss. Ju fler sådan desto sämre tillit.

En guld- och silversmed är inte en bättre människa än en sopåkare och läkare är inte bättre än sina patienter och jag är inte ett dugg bättre än någon annan och i all oändlighet.

I gamla hjulspår!

Det är lätt att hamna i gamla hjulspår. Visa säger att man harva i samma fåra och så känns det efter de fyra senaste inläggen, innan jag tog bort dem.

Ska jag skriva blogg så ska det helst inte handla om politik och annat tjafs. Det ska handla om andlighet och framför alt vill jag vill veta vem jag är.

De är inte lätt, men jag måste åtminstone försöka presentera något i den vägen. Därför kommer mitt nästa inlägg handla om kulturens betydelse för vårt tänkande.

Mina vägval!

Många tycker nog att jag är hård mot Guillou, men det är jag inte. Däremot är jag hård mot mig själv. Det insåg jag när jag råkade läsa en uppsatts som jag skrivet från 1970-talet. Där stod det bl.a:

"Man skulle kunna invända mot detta och säga att även jag klättrar på stegen för att nå toppen, men det är att jämställa författarskapet med kändisskapet. Det sista är avgörande och jag tror att det finns sådana författare, men jag ville inte kallad dem författare utan snarare lycksökare."

Då var jag 20 år och gick på Leksands folkhögskola. Så här har jag tydligen alltid tänkt och ofta kan jag spåra mitt "handlade" i det förflutna, men mina ställningstaganden gäller bara mig. Om andra vill skvallra om närstående så bryr jag mig inte om det.

Det är deras val och det berätta bara om vilka de är.

Konsekvenserna av detta sätt att se är minst sagt märkligt. Om alla tänkte som jag då skulle det inte finns några författare över huvud taget verkar det som. Vi skulle tvingas leva i en värld utan skvaller och det är spännande så länge vi själva inte drabbas.

Därför är vägvalet mitt och det är inte något inlägg i debatten. Beslut tvingar däremot mig att gå omkring som en levande vulkan, men det trivs jag med.

Då sover jag iaf. gott om natten och slipper tänka: "Var det rätt det jag skrev om Mr. X eller var det bara min egen upplevelse?" eller "Tänk om någon skulle framställa mig som jag gjort mot andra." Ytterligare en synpunkt är "Hur många ser att det är om mig jag skriver och inte någon förtryckare eller marodör?"

Ska jag vara ärlig så tror jag att allt handlar om skuld och straff.

Jag är en människa som tror att jag blir straffad om jag skriver något dåligt om andra även om deras namn är fingerade och få skulle kunna räkna ut vem jag syftat på.

När jag kommit över detta då ska jag ge ut det som jag en gång kastat upp. Vem det kommer att handlar om det får var och en räkna ut. Den som läst förarbetet till roman i novellen Profeten (Leos Annaler III) och den som förstår vem munken Johannes egentligen är har träffat rätt.

Guillou på G!

Nu är Guillou på G och som vanligt får den som inte gillar honom ett knytnävslag i mellangärdet. Giganten vet nämligen vad som är sant och falskt, rätt och fel och bra och dåligt.

"Bokhandlaren i Kabul " är påhittad, men "Gömda" är en sann berättelse. Att Marklunds bok kom ut på Jans förlag det betyder inget, inte heller att de är kompanjoner.

Så är det och detta måste jag acceptera annars hamnar jag bland käppskallarna. Ni vet de som inte uppfattar saker och ting på rätt sätt och de som inget vet och framför allt de som inte blivit något, men som ändå vågar öppna käften och tycka till.

Med andra ord; vi nollor som har mage att blogga om annat än det Jan godkänt.

Den som vill tränga djupare in i nollans enkla värld kan läsa mitt inlägg från den 25 december 2007 för där står det följande:

"Så hör upp alla "ni" författare som föraktar era läsare, utan nollorna så skulle ni bara vara en tom peng pung. Nollan är det tomrum som ni behöver för att ha framgång, er storhet som grundar sig på behovet att bli bekräftad utifrån."

Så här skriver jag när jag försöker hålla tillbaka mina känslor, men det finns ett trevligare (mindre ironiskt) sätt att skriva på.

Då frågar jag mig; vad är det som gör att jag retar mig på denna koloss? Beror det på att jag ser min egen spegelbild i dårens ansiktsuttryck eller är jag bara avundsjuk? Svaret är enkelt.

Båda sakerna stämmer, men det beror på att även jag tillhört lyxsökarna från 60-talet. Att jag sedan här nedan kommer att göra ett vägval skulle troligtvis kommenteras av Jan (om han läser det jag skrivit) med förakt. Det kallas att misslyckas, men i min värld finns det inte något som heter så.

Det finns bara erfarenheter. Att söka kontakt med KGB för att få information är inte ett misslyckande det är en erfarenhet.

Till saken hör att jag hade tänkt publicera ett manus som jag kastade upp i slutet av förra seklet, men ändrade mig. Ska jag vara ärlig så är det en uppgörelse med 68-vänstern och de parti som Jan och även jag en gång tillhört. Det är mer än vad Jan gjort. Manusuppkastet bygger på en dagbok som jag skrev mellan åren 1969-96.

Men ingen behöver vara rädd - inte ens Jan, för jag kommer INTE att publicera det jag skrivet. Varför? Jag har gjort mina erfarenheter och vill jag inte att människor (om manuset över huvud taget går att läsa) ska drabbas av det jag vräkt ur mig om andra.

Rättare sagt; jag vill inte att någon ska råkar illa ut på grund av mitt "enorma" behov av att inför andra visa hur duktig jag är på att skvallra.

Glöm inte Jan att du tillhör de författare som tror sig sitta inne med sanningen. Därför drog du dig inte heller för en publicering av dina upplevelser. Dessutom hade du en tragisk barndom så det fanns inga hinder - alla fick en släng av sleven.

Till den skaran av hänsynslösa lycksökare (litteraturens Stickan Andersson) det vill inte jag räkna mig. Därför hamnar mitt uppkast till roman i soptunnan, men man vet inte. Jag kanske ändra mig vad det lider. En dag ser jag annorlunda på den saken, men då är mina motiv helt andra.

Varför inte en publicering i det dolda där det inte finns någon ära och berömmelse eller en sitting i tv-soffa på tv4 redaktionen.

Nu har jag bestämt mig!

Jag behåller hemsidorna Svensson loge och Brebol skola i Leos Annaler I och IIII som de numera är utformade.

Det betyder inte att jag förskönar eller ljuger om det jag upplevt. Det betyder att jag insett att jag inte är ett dugg bättre än någon annan.