Varför ta hänsyn?

Varför har jag två stycken bloggar (det gamla innehållet är borttaget) som handlat om det förflutna?

I "Leos Annaler I och IIII" berättade jag förut om mina upplevelser av några säregna individer som jag hade svårt att samarbeta med, men naturligtvis skriver jag inte att de var/är störda. Det förstod bara den som kunde läsa mellan raderna. Att det också skulle vara fel på mig det ingår i själva konceptet.

Det finns de som menar att så gör man överhuvudtaget inte även om man är självkritisk och visa tänker att det förflutna är gammalt skit som man kastar på tippen - glömt och förlåtet.

Det jag gjort eller påpekat är att tar man sig själv på för stor allvar då bör man inte läsa det jag skrivit, men då har man inte heller kommit särskilt långt i sin utveckling.

Jag tror att det finns två sorters störda personligheter. Den ena gruppen kommer oftast till insikt och kan se sig själv utifrån och även skratta åt eländet. Den andra sitt fast i sin snedvrida uppfattning om vem de är. De skrattar däremot åt andra, hånar dem och mår väldigt bra av att nån häcklar "fienden", men gör man samma sak mot dem då försvara de sig med näbbar och klor.

Är man fräck kan man, som jag nu gör kalla dem Talibaner. Det beror på att de är lika inskränkta som skäggen som hoppar på andra som också är en symbol för den snedvridna självuppfattningen.

De reagera alltså inte som Tikkanen gjorde när Märta skrev en bok om honom. Han sa; "Jag kommer aldrig förlåta dig om du inte publicerar det du skrivet om mig!".

Därför ställer jag mig frågan; ska jag bry om vad de tycker och vara lika hänsynslös som de är mot andra eller ska jag bara skriva bra saker om dem? Skulle jag välja det sista nämnda alternativet då måste jag ljuga och försköna det jag vet och det jag har upplevt.

Svaret är inte enkelt. Den som har ett bra svar kan skriva det i kommentaren nedan.

Att vara sann

Det är märkligt, men det jag skrivet i bloggen har känts fel trots jag ofta påpekar att kan man inte med humor se på sig själv utifrån då uppfattas det jag skrivet som en anklagelse.

Så är det torts att alla vet att jag inte är några helgon. Med andra ord; jag är inte bättre än någon annan.

Att det känns så kan beror på att jag är osäker på om det verkligen finns nån som kommit så långt i sin utveckling. Jag tror, om jag ska vara ärlig att de festa låsas vara klar med sina liv, men de är mints lika sårbara som någon annan.

Detta är människan ett nötskal. Vi ser andras fel och inte våra egna!

Stora framsteg?

Jag har lyckats med konststycket att skriva mycket skit i år. I vanlig ordning ser jag för det mesta inte mina egna fel utan andras och då har jag lyckats. Ett bakslag däremot är att jag insett detta.

Det är lätt att falla tillbaka i gamla hjulspår och försöka bli en bättre människa. Risken är att jag slutar skriva över huvud taget. Ett skäl till att fortsätta är att den som läser mina komposteringar tänker att: "Så inskränkt och korkad vill inte jag bli!".

Vem är Desmond Child?

Är jag avundsjuk eller vad är det för fel på mig? Den frågan brukar jag ställa mig efter att jag möter en viss sorts män dvs. de groteska jättebäbisar som befolkar planeten.

Alla heter för den skull inte Child i efternamn. Han känns igen på en arrogans och självgodhet som slår alla rekord och han dra sig inte för att offentligt avrätta och läxa upp omgivningen, som jag gör nu kommer att göra med honom.

Att bete sig så mot sina medmänniskor är något som händer alla någon gång i livet, men oftast är det ett barns uppriktiga sätt att vara.

Jättebäbisarna har med andra ord problem med att bli vuxna. Problemet är också att de tror att just deras skapande är unik, fantastisk och värdefull, men där skiljer vi oss åt. Det jag gjort är inte särskilt värdefullt och det hör hemma på soptippen.

När de tuppar sig tänker jag på sagan om "Måns Matglad". Ni vet katten som var så hungrig att han åt upp sina föräldrar. När han var klar med ätandet åt han upp solen, men då sprack han.

Därför är jag glad att jag inte fått chansen att bli en sk megakändis eller stjärna. Skulle jag få den chansen då skulle jag tacka "nej!" Jag anser nämligen att sann kultur är inte något man basunerar ut till kreti och pleti. Den utövas på små intima ställen och inför en liten skara medvetna lyssnare som är intresserade av som är äkta och inte publikfrieri.

De tillhör för den skull inte någon elit, för alla vet innerst inne att det handlar inte om ära och berömmelse, utan det handlar om att få ägna sig åt något man tycker om och passa för.

Att ständigt visa upp talangen gör de som har dåligt självförtroende. De får ofta en kick av att stå på scenen och luften under deras vingar är publikens ovationer, men när de tystnar faller de palt till marken. De blir med andra ord beträffade genom vad andra tycker om dem.

Detta kallas med ett annat ord för narcissism. Egentligen har de inget eget att komma med, de är kopior av vad andra kända artister redan gjort och som ofta har samma problem. Det är därför som Ulf Lundell låter som Bob Dyland och Bob låter som... ja i all oändlighet.

Ursprunget till stjärnornas framgångar hittar vi bland okända musiker i det "fattigas" kvarteren värden över. Den som förstått detta är Orange Kjellin för att inte tala om Dylands egen upptäckare och manager. Idag anser han att Pelle Lindström från Leksand är en bättre bluesspelman än Bob.

Bara att se Anders Bagge på teve är för mycket - måste musikbranschens toppskikt bada i lyx och prylar? Då är det inte konstigt att de unga vill ladda ner musik grattis från internet. För att inte tala om producenten Desmond Child. Vem tror han att han är?

Om 10-20 år är du käre Child ute i kylan! Då ser man på det du gjort med andra ögon. Sångare med "gräsliga" sångröster och musiktexter blir hyllade av personer som tycker att de artister som i början av 2000-talet blev ratade hade något unikt och vackert att visa upp. Varför? Jo, så har det varit sedan urminnes tid.

Det som vi idag tycker är vackert är imorgon fult. På detta finns det också många exempel. Glöm inte det Desmond när du raljerar över mänskor som om de hade tillräckligt med kurage skulle be dig flyga och fara.

Efter programmet "Made in Sweden" på 4:an bestämde jag mig för att inte lyssna det som den sk. Idoljuryn gjort i min iTunes.

Om jag skulle få möjligheten göra ett teveprogram så skulle det heta "Genki go home!" Som medverkande i programmet skulle jag bara välja ut folk som med värme och kärlek (ödmjukhet) ser på sina elever och inte som enbart investeringsobjekt.

Är jag avundsjuk?

Det verkar som jag är avundsjuk på alla som lyckats bli något och det är möjligt. Men det jag vänder mig emot är den egofixerade personligheten - den som alltid måste vara i centrum för annars blir de sura.

Det betyder inte att jag skulle ställa mig i vägen för den som vill vissa framfötterna. Gud älskar alla oavsett vem och hur man är. Det är bara jag som är skeptisk.

I mina ögon framstår därför Staffan Scheja som ett ideal. Han är tyst, lyssnar och pratar inte enbart om sig själva. Han beter sig som en klok och vidsynt person bör göra och han förstår att ordbajsaren har stora problem.

Människor typer som Jonas Gradell är däremot okunniga och babblar, han är som jag, någon som pratar alldeles för mycket om sådant som de flesta redan vet.

För att inte säga som Göran Greider brukar säga "Jag är handelsresande i självklarheter!", men då menar vi nog inte samma sak.

Nu är det dags!

Jag smakar på ögonblicket, lever högt och vet att detta är den tid som finns nu. Nu blir jag mer än ett namn - ett ansikte i mängden.

Tiden har kommit som gör att jag ska leva stort.

Detta är "The Time of My Life"!