Ett ständigt ifrågasättande

Jag befinner mig i ett ständigt ifrågasättande av min person och det är inte lätt att hitta sig själv då, men ett vet jag och det är att när jag säger något om andra så är det om mig själv jag pratar.

Jag undrar hur många det är som tänker så?

Det är därför jag skriver och uttalar mig om andras beteenden, för när jag dömer dem så drömmer jag mig själv eller rättare sagt; jag förstår att jag inte är ett dugg bättre än de som jag uttalat mig om.

Det är då jag kan älska och förlåta, men jag får inte heller glömma att det jag upplever (graden av känslighet) är min egen upplevelse och har "inget" med verkligheten att göra.

Rättare sagt; vi skapar själva den verklighet vi vill ha!

Att man inte ska döma!

Goda kristna, buddister och kanske även muslimer tror man aldrig ska döma någon. Oavsett vad man har gjort. Det tror de därför att de tycker att Gud inte kan dra några slutsatser om vem man verkligen är därför att det är omöjligt att dra några slutsatser om vem man verkligen är, för man blir aldrig färdig med skapandet av sig själv, det tar aldrig slut.

Alltså JAG är aldrig densamma som jag var i förra stunden. Och Gud är inte straffande, iaf. ser han mig aldrig som det, utan snarare som vem jag nu väljer att vara. Om jag skulle beskriva det högtidligt så skapar vi oss själv ständigt på nytt i nästa en fantastisk version av den mest storslagna uppenbarelse vi någonsin haft om vilka vi är.

Dessutom kommer jag i samma stund som jag förstår detta inse det meningslöst med att döma mig själv, eller andra. Det jag försöker döma har upphört att finnas till i samma ögonblick som jag dömer det.

Det är fantastiskt när man tänker så, men stämmer det med verkligheten? De kvinnor som jag känt och som tillhör släktet manshatare se på oss män på samma sätt som de alltid gjort. De har inte ändra sig en tum, möjligen har de accepterat att en promille av oss män kan de förlika sig med.

Jag dömer också, men jag dömer politikerna och jag tycker samma sak om dem som jag alltid gjort. De har inte förändrats. De ljuger och manipulerar och nyss sa de att det inte fanns några pengar till de som blivit sjuka i arbetslivet och ändå finns det miljarder till företagen och bankerna när det är en sk. kris.

Fast ska MAN vara ärlig så är det väl "deras" pengar som man nu ger åt dem som slösat bort sitt kapital.

Det sägs också att i den stunden jag förstår att allt förändras då kommer jag för alltid att överge min tanke på en dömande gud, för jag kommer då att veta att kärleken aldrig kan döma.

Detta är stort och något jag vill komma ihåg, men jag vill inte förstå varför det inte fungerar bland vissa kvinnor, politiker och andra fanatiker.

Svaret är kanske att de just är fanatiker? I så fall är även jag det och då kan jag inte döma dem. Så var är det jag bråkar om?

Nu har det hänt!

D

Fantastiskt, äntligen har det hänt! Amerikanerna har kastat ut hatets och hämndens män. Det är stort för att inte säga det största en nation kan göra.

Jag kan förlåta att man i sorg och förtvivlan vill hämnas, men det gäller inte de som enbart har sina oljeintressen att bevaka.

Då är det girigheten som styr, en sjukdom som håller på att ta kol på världen!!!