Bearbetar problem?

När jag bestämde mig för att skriva blogg var det inget glädjande beslut, men det har jag berättat om förut (se "Leos årskrönika 2006"). Tyvärr är det nog så att många tror att den som är produktiv och skapade han är lycklig.

Så kan det vara för vissa, främst gäller det de som lever på sitt skrivande, men jag som har det som terapi dvs. jag försöker hitta svaret på frågan; hur gör jag för att må bättre upplever det inte så.

När jag mår bra då sitter jag inte nedböjd framför datorn och plitar ner en massa "meningslöst" strunt utan då går jag ut i naturen (Liljansskogen och Stora Skuggan) och ser på allt vackert som Gud skapat.

Trots det kan man kalla min blogg för en tipsbank, men det är få saker som jag skrivit som hjälpt mig till ett bättre liv. En sådan sak är metoden att vända sig inåt och söka svaren i sitt inre - den fungerar.

Bloggandet har också under åren varit sådant som jag varit tvungen att får ur mig dvs. ilska, rädslor och uppkastningar. Främst tänker jag på rädslan för det media skriver att politikerna tänker göra mot de som inte orkat med stressen och kraven.

En rädsla som bygger på att de bara se andras fel och inte sina egna, men det är hela mänsklighetens problem och även mitt.

Den destruktiva människan

I annalerna ställde jag frågor om den destruktiva människan. Orsaken är att jag inte har något svara på frågan; varför jag väljer som jag gör?

Men det var inte bara mig det handlade om utan runtomkring mig ser jag människor som misslyckas i sina försök att leva upp till de regler och ideal som de tror på. Man säger en sak och gör en annan och framför allt så kan de inte se sitt handlade utifrån. Istället pratar de om hur andra beter sig.

Sådana är även jag, men hur ska jag/vi då kunna rädda välden från undergången? Finns det över huvud taget något sätt att få svar på frågan? Jag har försökt, tror mig, men det har inte gått om jag bortser från en förklaring som jag tror på.

Det är att människan är en primitiv varelse dvs. ett djur som reagerar instinktivt när hon utsätts för fara osv. samtidigt som är hon civiliserad och högstående. En ekvation som alltså inte går ihop.

Men jag tror också att om jag ska hitta sanningen då räcker det inte med att jag läser nån bok eller försöker tänka efter. Jag måste söka svaret i mitt inre. Det har min ledsagare lär mig.

Jag vet att det som jag nu skrev lät konstigt och för två år sedan skulle jag inte skrivet så eftersom det placerar mig i ett fack, men nu är det gjort.

Enligt henne så är metoden enkel; hon sa att jag skulle sätta mig i soffan och blunda. Sedan skulle jag dra några djupa andetag och så kunde jag börja dialogen och inte nog med det; där finns inte bara en profet utan också mitt verkliga och sanna jag.

Svaret blev att människan väljer det som inte är bra för henne gång på gång tills hon en dag kommer till insikt. När hon gjort det tillräckligt många gånger, och de kan vara hundratals gånger, först då kan hon välja något som är bra för henne.

Så är det för de flesta och om vi inte tror på att det är så då kommer vi inte heller att kunna göra något åt de problem vi står inför. Det är så vi är konstruerade, men fråga mig inte varför?

Det handlar alltså inte om att ändra på sitt beteende utan det handlar om tro.

Min tro var "förr" i grunden destruktiv, jag torde tex. att det inte fanns något svar på frågan om människans destruktivitet fast jag innerst inne visste att om jag ändrade min attityd då möter jag de som vill samma sak som jag.

Att vara eller inte vara?

Det flesta säger sig vilja leva långa, friska och lyckliga liv i fred och harmoni med varandra.

Man säger också att vi genom våra handlingar väljer timme in och dag ut om vi ska överleva vår uppväxt (mänsklighetens) och mogna och bli vuxna och slutligen förena oss med andra högt utvecklade varelser (arter) i universum, eller så förintar vi oss själv.

I varje ögonblick fattar vi beslut om liv och död. Väljer vi liv, eller väljer vi död det är frågan?

När jag äter korv med räcksallad, då väljer jag faktiskt en snabbare död har det visat sig.

När det går dagar, veckor och månader utan att jag håller min kropp i trim, då väljer jag en död i förtid.

När jag, som jag förr gjorde slet ut mig på jobbet som inte lämnade nån tid över för lek med barnen, en ledig kväll eller en stunds skratt, inte ens tid över för närhet till den som jag sa mig längtar efter så mycket – då valde jag ett plötsligt slut.

När jag bråkar med folk på stan om småsaker som i det långa loppet inte betyder något då väljer jag en lika plötslig död.

Från det minsta vardagliga beslut till de största beslut som mänskligheten nu står inför, vad väljer vi då? Valet är alltid detsamma. Fortsatt liv eller en skyndsam död.

Nu frågar jag mig varför kan inte jag göra något åt mina val som ofta är så destruktiva när jag säger mig vilja leva ett långt, friskt och lyckligt liv i fred och harmoni med andra?