Vad betyder orden II?

DDet finns många som tror att Buchs har självförtroende, men har han det?

Förut kallade jag mig sökare, men förstod med tiden hur fel det var och så kallade jag mig för finnare. Då hände något fantastiskt; jag fann det som jag sökte. Så viktiga är orden...

Järegård sa när han fick det stora talpriset att "Självförtroende kan vara dumhet. Vad är det som säger att det finns nån som vill lyssna på mig och tycker om det jag säger?" (citerat efter eget minne, Leo ann). Därför är det inte ovanligt att de som tror på sig själv är både vulgära och korkade.

Det jag menar är den som har självförtroende han håller sin käften stängd och yttra sig bara när det är nödvändigt.

Med andra ord; det är en person som inte framhäver sig själv i alla sammanhang. De som gör så har ofta dåligt självförtroende och sådana vimlar det av inom politiken och i media.

Allt detta vet vi redan, men ändå envisa vi med att beundra sådana typer som... Att vi gör det kan beror på att idrottstänkandet styr över våra liv eller rättar sagt; bristen på kultur har fördummat mänskligheten de senaste 20-30 åren. Det enda som betyder något är vem som är störst, vackrast och alla andra är nollor.

Men man ska inte ta livet på för stort allvar. Det jag menar är inte att man ska sluta att lyssna på de som har fått talets gåva. Det skulle vara helt fel! De kan ibland vara roligt att se sig själv i talarstolen och teverutan, men jag menar att vi måste förstå att allt är på ett annat sätt än de vi har lärt oss.

Vi bör inte längre säga att "Vilket bra självförtroende hon har som vågar tala inför publik!". Vad många då glömmer är att det är ofta bristen på självförtroende som gör oss till idoler och stjärnor. Att bli bekräftade och jämt synas är en drog och om vissa inte får sin dagliga dos blir de sjuka.

Mottot bör vara att; "Den kloke tiger och den dumme talar!" Det är de tystlåtna vi ska hylla och inte de som jämt ska höras och synas.

Därför säger jag att när DU sätter på teven för att få dig serverat det ena programmet efter det andra med sk. lyckade människor visar upp sig är viktigt att veta att apparat du ser på kallas dumburken.

Lyckan och det stora klippet!

Min blogg kan ibland vara ironisk och full med spydigheter. Därför vill jag skriva något som jag står för utan att skämmas.

Då skulle jag vilja börja med frågan om vad betyder det "Att ha ett bättre liv"? Att jag ställer den frågan beror på att det idag är väldigt många som tänker på det stora klippet.

Att vi tänker i ekonomiska termer och bero på att det är en morot för många, men vad är det som skapar "ett bättre liv"? Hur definierar vi "bättre"? Hur definierar man "liv"? Om jag definierar '"bättre" som större, bättre, mer pengar, makt och prylar (bostadsrätt, hus, bilar, kläder, - vad som helst) .., och om jag definierar "liv" som den tid som finns mellan nedkomsten och hädanfärden i denna min nuvarande existens, då kommer jag inte att kunna ta mig ur fällan som har skapat det besvärliga tillståndet på vår planet.

Jag kommer med andra ord inte bara ha en stor skuld till banken utan också en enorm skuld till varför jag lever på en planet som hotas av översvämningar och andra farsoter.

Men om jag definierar "bättre" som en större upplevelse och ett större uttryck av mitt mest storslagna tillstånd av varande, och "liv" som en evigt pågående process av varande, då kanske jag ännu kan finna en väg ut ur eländet. Ett "bättre liv" skapas inte genom att man samlar på sig saker. De flesta av oss vet detta, och alla säger sig förstå det, ändå handlar våra liv och de beslut vi fattar som driver oss framåt minst lika mycket om "saker" som om något annat, oftast mer.

Vi strävar efter saker, vi arbetar för att få saker, och när vi får en del av de saker vi vill ha så släpper vi dem aldrig. Moroten för de flesta människor är att åstadkomma, köpa och skaffa saker. De som inte bryr sig om saker har inga problem med att släppa dem ifrån sig.

Detta säger jag utan att skämmas och jag är glad att jag inte är ensam att tycka att vårt nuvarande incitament om att samla på oss är idag fel eftersom resten av världen befinner sig i ett tillstånd där vi inte vet om planetens invånare kommer att överleva.

Det är inte helt säkert att det blir så, men vi måste agera som om det skulle bli så. Gör vi inte det då kalkylerar vi med risker som kan försätta oss i en situation där vi inte kan ändra på ett skeende som inte går att stoppa.

Därför känns det fel att så många fortfarande gör söker lyckan i materiella ting när de vet att lyckan hittar man bara om man söker i sitt inre. Allt annat är som att jaga sin egen svans, man blir aldrig nöjd.

Sug på denna tanke ett tag för den dagen då du går över på andra sidan kommer du inte att förstå varför du så högt värdesatt dina saker. Jag tror att du då också kommer att förstå att egentligen behövde jag inte en enda pryl för att bli lycklig.

Det du verkligen behövde är nån som älskade dig för den du inners inne är dvs. en omtänksam människa som inte bara bryr sig om sig själv och de sina utan också nån som bryr sig om hur även andra hade det.

Vad betyder orden I?

DFinns det nån som idag vågar påstå att männen på bilden är intelligenta?

Förut kallade jag mig sökare, men förstod hur fel det var och sa istället att jag var en finnare. Då hände något fantastiskt; jag fann det som jag sökte.

Så viktiga är orden. Därför måste man förstå hur betydelsefull vår trosuppfattning är, men de organiserade religioner förgör mänskligheten. För att ta ett exempel så påtårs de sig ha rätt att mörda i Guds namn, men han har inget med den saken att göra. Det är något de själva hittat på för att kunna rättfärdiga sitt handlande och få kontroll.

Vad gör man då? Det jag rekommenderar är att hänga uppå ner. Det måste man göra för att förstå verkligheten. I praktiken betyder det att man ska tänka tvärtom.

Hur då? Jo, självförtroende är lika med dumhet och den som ser stark ut är svag eller för att ta ett exempel som alla redan känner till. Många tror att minneskunskap är lika med intelligens, men så är det inte och kommer aldrig att vara. Naturligtvis finns det intelligenta människor som har bra minne, men de är sällsynta.

Professor Kalkyl är inte känd för perfektionism utan för distraktion och dåligt minne. Däremot är det vanligt att brist på intelligens kompenseras av hjärna med minneskudskapsegenskapen. Världens snabbaste man i fråga om att räkna ut olika tal är förståndshandikappad.

Allt detta vet vi redan, men ändå envisa vi med att värdera människor efter hur duktiga de är på att minnas årtal, datum och klockslag. Varför vi gör så är oklart och jag förstår inte heller varför de som har skriv- och lässvårigheter och dessutom är vänsterhänta samhälleligt sett ofta blivit stora och omtalade. För att ta några klassiska exempel, Einstein, Rockefeller, CH Andersson, Edison, Patton, Wildson, Myrdal...Ja, listan kan göras låg och det finns också många lyckade kvinnor som räknas till denna kategori.

Vad som är orsaken till att myten om det yttre skalet vårdas är som sagt oklart. En orsak, som jag tror på kan vara att idrottstänkandet styr över våra liv eller rättar sagt; bristen på kultur har fördummat mänskligheten de senaste 20-30 åren. Allt som betyder något är vem som kommer först, är bäst och stå övers på prispallen.

Prestation, prestation och återigen prestation. Det har gått så långt att varann idrottare är doppad. Doppingen har spridit sig till alla delar av samhällskroppen. Idag är det inget ovanligt att unga byggjobbare sniffar kokain för att tjäna mera pengar.

Men man ska inte ta livet på för stort allvar. Det jag menar är inte att man ska sluta att se på program med Ingvar Oldsberg eller Hoa-Hoa. Det skulle vara helt fel! De kan ibland vara roliga, men jag menar att vi måste förstå att allt är på ett annat sätt än de vi har lärt oss. Vi måste sluta med att säga att "Han hade 196 i IQ!" och vi måste sluta med att använda de traditionella intelligenstesterna som måttstock på hur smart man är.

Mådde man dåligt innan man gjorde ett sådant test så är det inget mot vad man kommer att göra efteråt. De skapar avund därför att vi INTE fått lära oss att det finns något för alla och var och en får det den behöver när det är moget.

Därför säger jag att när du sätter på teven för att få dig serverat det ena frågesportprogrammet efter det andra är viktigt att veta att apparat du ser på kallas dumburken.

Vad formar en människa?

I hela mitt vuxna liv har jag försökt att ta reda på vad mina problem beror på. När jag var 20 år ältade jag dem och när jag var 25 då sa mina politiska vänner att det jag höll på med var navelskåderi.

För att sänka mig ytterligare la man till att denna typ av grubblande är själsligt dyvatten.

Med facit i hand kan jag konstatera att de som sa så var beredda att gå över lik för att bli berömda. De brydde sig inte om vad som hände med dem de hängde ut när de vältrade sig i sitt stoff. Då tänker jag på de båda Jan:arna Myrdal och Gullijo, men det finns många fler som kan "skryta" med att de försökt avrätta sina föräldrar offentligt.

Deras image är välkänd; de tror att de är för mer än andra, speciellt därför att de sitter inne med kunskap som inte nån annan har och därför känner de sig överlägsna. Vissa tror till och med att de är genier. Egentligen vill de bra bli dyrkade, som idoler.

Så tänkte även jag, men när det kom till skott (publicering) backade jag ur. Därför blev jag inte hyllad. Enligt genierna beror misslyckandet på min perversa läggning.

Det är sant, i hemlighet fortsatte jag mitt navelskådande och med tiden granskade jag även de anala regionerna. Jag ville veta vad för en skit jag är!? Tillslut insåg jag att mina husgudar hade fel. Man måste börja med sig själv om man tänker förändra världen och göra upp med sina föräldrar.

Därför borde jag ta tag i frågan om vad som formar en människa.

Vid en närmar granskning har jag funnit att det som forma oss inte har någon större betydelse. Det syftar bara till att nedvärdera våra anor. Alla släkter har något som ligger dem i fatet. Problemet är snarare att mänskligheten i generationer har serverats svartsoppa istället för bröstmjölk.

Prästerskapet hällde gift i mördarnas nattvardskalk så att avkomma inte skulle tro att han var sänd av Gud. Med andra ord; du arme syndare du är en nolla och helt värdelös!

Numera tror jag att det som betyder något är vad man tror på. Tror man att alla är lika värda oavsett om man heter Buddha, Jesus eller Muhammed då har man kommit långt. Tror man att man är som de och därför har något att ge mänskligheten då kommer man att kunna göra det. Tror man att en mästare inte blir mästare därför att han har en massa beundrare utan därför att han utbildat nya mästare då är man på rätt väg. Tror man som många profeter gjort i tusentals år att de är ensamma om att sitta inne med all kunskap då man är en riktig nolla.

Jag tror att vi måste skaffa oss en ny tror. Den tiden är förbi när Gud var en man som satt på himmelens tron och dikterade villkoren. NU ÄR DET VI SOM DIKTERAR VILLKOREN. Annars är det ute med oss också.

Det som är viktigt är att man måste inte vara religiös för att tro på det som kan hjälpa oss ur de helvete som vi skapat på den här planeten. Det angår alla oavsett vilken tror man har.

Det vi kan göra är att förstå att djupt i vårt inre finns all den kunskap vi behöver för att vi ska kunna rädda mänskligheten från andligt och själsligt förfall.

Något som jag tror kommer att rädda mig är KÄRLEKEN. Det vet jag därför att den har räddat mig många gånger ifrån den rädsla som fött hat- och hämndbegär. Det betyder att jag har hämnats, men när jag gjorde det då förstod jag att jag var inne på en väg som var mindre lyckad.

Så är det för de flesta. Vi måste agera för att förstå vilka vi är. Därför är dåliga beteenden inte något som vi ska skämmas inför. Det är naturligt att "göra bort sig" - den enda framkomliga vägen om man vill komma till insikt!

Problemet med genierna är att de inte kan stå för det som är fel därför att de är ofelbara. Den mästare som jag tror på dvs. mig själv har ofta fel, om det nu finns något som är fel eller rätt!

Är jag avundsjuk?

D

En bild på mitt senaste objekt - hon som är min egen spegelbild!?

Det där med avund är komplicerat. Trots att jag vet att det finns en sorts kvinnor som bara är ute efter status så kan jag bli avundsjuk på de män som "fångat" ett sådant objekt.

Ofta är hon tjugo år yngre, plastikopererad, sminkad till tusen och ständigt på jakt efter nya och rika män som pryder henne med briljanter. Vid en ev. skilsmässa visar hon upp sidor som tyder på att hon kan gå över lik när det gäller att få alla ägodelarna i bot och mer därtill, om det går.

Vad de män som valt denna sortens kvinnor glömmer är att hon är deras egen spegelbild. I bästa fall har han kommit till insikt om detta. Med andra ord han vet vem han är och varför det blev fel, men kan inget gör åt det. Han är fångad av behovet att äga och ständigt bli bekräftad för hur duktig han är.

Jag dömer inte dessa män eller kvinnor (jag har samma skit att dras med), men säger att jag håller mig till de mina. Mina kvinnor är inte helt annorlunda och det verkar som de vet vad ordet kärlek betyder. Mig har de i alla fall inte valt för att jag har status och en tjock plånbok.

Det är jag "helt" säker på eftersom jag alltid legat längst ner på löneskalan och mina yrkesval är samhälleligt sett inget att skryta med. För att ta några i högen så har jag varit tidningsbud, cementarbetare, lagerarbetare, brunnsborrare, sjöman, skogsarbetare, dörrvakt...

Dessutom arbetade jag med barn och ungdomar under en tio års period och det är nog den sämsta tänkbara sysslan i deras och i mångas ögon. Idag ska man ha barnflicka.

På bussen träffade jag en gång en kvinna som ren ut sa att de män som arbetar med barn är det något fel på. Jag håller med. Det är något som är fel. Frågan är om inte felet ligger hos de kvinnor som ser ner på den man som inte vill göra sin kärring till viljes genom att bli något som hon kan skryta med inför väninnorna.

Men alla är inte så ond som det låter. Det finns också en förklaring och det kan vara att de är rädd för kärleken och de känslor som den kan framkallar hos dem.

Faktiskt så kan man bli sjuk av att förlora något så "vidrigt" som nån som man hyser äkta och sanna känslor inför.

Därför försöker jag skydda mig bakom en fasad för att dölja en djup längtan efter att bli älskad och älska nån på riktigt.

Hur det än är med den saken så borde män med "status" vara rysligt avundsjuka på mig som fått äran att möta en sortens kvinnor som de innerst inne drömmer om att få bli tillsammans med. Visst alla har inte varit jättesnygga eller objekt (bara en och det är hon på bilden), men det har haft en själ och det är inte bara modedockor.

Det är det som är den stora skillnaden mellan mig och den människotyp som media framställer som lyckad och framgångsrik i det sorgliga och borgliga Sverige år 2008.

På tal om mat, män och nuet!

På tal om god mat så beror buken (bouquet) på vem som är kock. Är det jag som står vid grytorna blir rätten näringsfattigt. Grönsaker förkommer sällan i mitt hushåll och smaken är som baken delad. Är det däremot Bror Duktig som tillagt käket tex. de "självlärda" kockar som visar upp sig i olika matlagningsprogram i teveapparaten - då blir det fest och smakar "O, så gott!".

Sådana är vi män, så fort vi gör något då är det så djävla märkvärdigt fast kvinnorna har lagat mat i tusentals år eller hur Roberto? Män med små ego har en tendens att alltid vill jag synas i apparaten och slår de inte folk på käften i verkligheten då gör de det bildligt talat i rutan. Fast den lilla människans störta problem är inte att jämt vilja synas utan att hon alltid ska ha rätt.

Detta illaluktande (skryt luktar) beteende får våra nära och kära stå ut med året om. Strindberg hade fel, han borde ha skrivet "Det är synd om kvinnorna!". Vi män har det bra; tänk att får sola sig i glansen av sin egen förträfflighet. Att alltid bli dyrkad och beundrad av det motsatta könet, inte för vilka vi är utan för hur duktiga vi är på att visa upp oss i vår ynkedom.

Ska man skylla på Gud? Nej, men är det inte så han har konstruerat oss? Visserligen, men det är fel att skylla på honom därför att han har gett oss möjligheten att välja och en hjärna. Något vi kan tänka med och i bästa fall kan vi ändra på oss när vi inser hur "fel" det är att alltid visa sig på styva linan.

Vissa kommer till insikt när de är 20 år, andra får vänta längre, som jag fått göra och så finns det de som aldrig inser vilka de är. Därför slår hustrun dövörat till i familjen där maken skryter för middagsgästerna hur duktig han är på att grilla majskolvar och steka korv.

Tyvärr är det alt för många som tillhör den sistnämnd gruppen om man ska utgå ifrån de som visar upp sig i media.

Kan man leva i nuet?

Hur ska man kunna leva i nuet när nu-tiden passerar på hundradelen av en sekund. För mig känns det då som det bara finns en framtid. Jag skulle heller vilja säga att man ska leva i den här dagen eller varför inte "fånga dagen" även om det är en sliten fras.

Jag har också försökt att leva som om nuet var mitt sista antag, men det går inte. Man måste vara en bra skådespelare för att lyckas med det konststycket. Vem försöker man lura? Sig själv eller döden? Om jag hade lyckats då hade jag blivet blockerade av alla negativa tankar. Troligtvis hamnar jag i ett tillstånd av panik, ångest och kaos.

Så vad är det som de sk. mästarna talar om när de säger att man ska leva i nuet. På mig fungerar det inte och det känns som om jag är efterbliven. Är det bara jag som inte kan göra det?

Svaret på frågan kan vara att det finns inget förflutet eller nån framtid. Det är bara nuet som existerar därför att vi kan inte uppfatta det som sker framför våra ögon. Alt händer blixtsnabbt och samtidigt. Skulle vi uppfatta då-tiden, nu-tiden och framtiden då skulle vi blir förvirrade och galna. "Därför" är det bara nutiden som existerar. Så tror jag att det är.

Trots att jag inte tillhör de som har förmågan att lev i nuet så finnes det något som kan liknas vid en nu-upplevelse. Det är när jag gör något som jag inte vill ska ta slut. Därför är ett förhållanden med en kvinna som ofta hotar med separation att fördra. När det visade sig att det hon sa inte var sant då står tiden stilla. Framför allt känner jag så när jag befinner mig i sexaktens slutfas. Då tänker jag att denna gudomliga njutningen kommer snart få ett slut i en orgasm så jag håller på en timma till.

Jag skriver så här för jag tycker att vi som inte är på mästarnas nivå borde också få njuta av nuet. Men det beror på hur man ser det. Varje tugga som jag stoppar in i munnen när jag äter något gott är "ren" njutning, men då händer något annat. Det blir en måltiden som försvann i ett nafs och det är inte roligt.

Det som däremot är roligt är när man ser en film som är så fantastiskt bra att man glömmer bort tiden.