Foto; Annalisa Lidell 1968, Björbo Dalarna
Så såg jag ut 1968 när jag kom till Dalarna på min Triumph
Så djävla dryg jag vara på den här bilden. När bilden togs då upplevde jag att jag inte var något, men jag hade drömmar.
Så är det för vissa, man måste blir 50 plus innan man vet vad man har för värde, men då blir man som jag förvånad över att man inte längre bryr sig om att de mål som man satt upp inte gick att förverkliga.
Det är inget som man ska skryta med - det passar sig inte, men eftersom jag fortfarande tycker att jag samhälleligt sett inte blivit något så är jag avundsjuk på dem som "lyckats".
Jag är inte bara avundsjuk utan jag är också missunnsam, på alla de som skitar ner miljön utan att bry sig och kör omkring på stan i enorma och gigantiska stadsjeepar. Snacka om dålig självkänsla!
Hur kan det komma sig att dessa pösmunkar får mig att känna mig mindre värd när det är de som är det största problemet? Troligen är de, som jag en gång var omedveten om mindervärdighetskomplexens "drivkraft".
Detta är skrämmande att den världen vi lever i styrs av män och kvinnor som inte vet vilka de är och vad de vill. De tror att de är omtyckta och älskade när det är tvärtom.
Detta förstod jag "tidigt". 1999 slutade jag helt att klättra på samhällsstegen. Skälet var visserligen ren och skär egoism, mitt försökt att bli något stort hade misslyckades, men ändå.
De senaste 15 åren har jag därför tvingats cykla in till city på fem olika cyklar, de har gått sönder en efter en med cykelkungen blir allt fetare.
Med andrar ord cyklar tillverkade av en godhjärtad, ömsint och välvillig företagare som inte ser till några vinstintressen eller tillverkar något som går sönder inom ett par år utan han är nån som tänker på miljön, mänskligheten och det goda.
Alltså nån som blivit något och som har ett stort hjärta och är full av kärlek. I alla fall vill han/hon odla den myten om sig själv eller så tror de på det själva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar