Mitt pin-samma prat på Möja

Foto; Mattias Ekström 2007 Möja
Frida och Christian före mitt pin-samma prat på Möja

"Ok Folks, grabb yore sits!"

"Först vill jag berätta att när min dotter Frida hade sin studentfest på ”Hard Rock café” i Stockholm 1999 då sa jag inget, men jag lovade att säga något när hon gifte sig. Utan tvivel fanns det många som undrar varför jag inte gjorde det. Nu kan jag berätta det. Jag gjorde inte det därför att jag inte ville tråka ut henne och hennes kompisar med ytterligare någon förälder som skulle säga något om sin dotter.

Vi var tre pappor som skulle säga något och jag var sist, men sedan inbillade jag mig att om jag sa något då skulle hon tycka att jag var pinsam. Jag vet, det är så man tänker om sina föräldrar. Vi är pinsamma! Och glöm inte att våra barn ofta har rätt. Sedan dess har jag också försökt ta reda på vad ordet pinsam kommer av, men det vet jag inte. Det jag vet är att ordet är sammansatt av "pin" och "sam" - så nu tänker jag inte pina er med något tal utan jag vill bara säga att jag är glad över att min dotter hittat någon som hon vill gifta sig med och inte nog med det; jag tycker också att hennes val av partner är fantastiskt!

Det är lika underbart och fantastiskt som jag tycker att DU/ Frida är i mina ögon. För mig har DU sedan DU första gången gick helt ensam till affären alltid visat framfötterna. DU har en stark vilja och vet vad DU vill. När DU bara var några år bet du mig i axeln så att blodet sprutade när DU inte fick som DU ville. En annan gång råkade DU bränna dig på kakelugnen i Sparreholm och när DU haft fingrarna nedsänkta i ett glas kalt vatten i över tio minuter tycker jag att det var nog, men det tycket inte DU. DU skulle sitta i en halv timma för så stod det i läkarboken.

Detta ser jag som ett gott tecken i en värld där allt handlar om att ta sig fram och bli något, men som DU vet så tycker inte jag att det handlar om att bli älskad för hur duktig man är utan det handlar om att bli älskade för den man är (se kommentar *). Man kan uttrycka det på olika sätt, men bortser man från detta då har DU blivit läkare och det är fint att kunna hjälpa svaga, sjuka och nödställda för att inte säga det finaste man kan göra. Därför är jag mycket stolt över DIG , men som sagt jag är även stolt över ditt val av partner.

Foto; Mattias Ekström 2007 Möja, plus egen bakgrundskomposition.

Pin-samma pratet blev godkänt det som var skrivet i all hast

Jag vill därför också berätta om en dröm jag hade strax innan DU träffade Chris. Det var en dröm som jag med facit i hand vet handlade om DIN framtid. Jag drömde att jag var Peter Pan och att DU blivet kidnappad av Kapten Hook. I drömmen försökte jag rädda DIG, som i sagan, men när jag vaknade kom jag på att grannen hette Herook i efternamn. Så kan hjärnan skruva till det i våra drömmar (om ni nu tillhör de som inte förstånd så kan jag förklara vad jag menar efteråt) fast jag tänkte i alla fall ringa till DIG och berätta om min otäcka dröm. Jag kunde ju inte då veta att det var en sanndröm.

När jag slog numret till DIG i Newcastle svarade en mans röst som sa "Ah, it´s Frids dad!" och då förstod jag. Det var DU Chris, som svarade och det var DU som hade rövat bort min älskade dotter. När DU sedan kom till Sverige då blev mina farhågor besannade. DU var en pirat från Australien, surfare och nån "crazy guy" som älskade att spela rugby. DU var inte någon "good guy!", du var mera lik mig, men när jag förstod att DU hittat din överman, min lilla "crazy daughter" då blev jag glad - för nu förstod jag att nu hade Frida fått något att bita i eller är det tvärtom?"

Foto; Mattias Ekström 2007 Möja, plus egen komposition.
Vi dansade till "The Wine Song" med The Cat Empire

Mitt liv i ett nöt-skal

Foto; Annalisa Lidell 1968, Björbo Dalarna

Så såg jag ut 1968 när jag kom till Dalarna på min Triumph

Så djävla dryg jag vara på den här bilden. När bilden togs då upplevde jag att jag inte var något, men jag hade drömmar.

Så är det för vissa, man måste blir 50 plus innan man vet vad man har för värde, men då blir man som jag förvånad över att man inte längre bryr sig om att de mål som man satt upp inte gick att förverkliga.

Det är inget som man ska skryta med - det passar sig inte, men eftersom jag fortfarande tycker att jag samhälleligt sett inte blivit något så är jag avundsjuk på dem som "lyckats".

Jag är inte bara avundsjuk utan jag är också missunnsam, på alla de som skitar ner miljön utan att bry sig och kör omkring på stan i enorma och gigantiska stadsjeepar. Snacka om dålig självkänsla!

Hur kan det komma sig att dessa pösmunkar får mig att känna mig mindre värd när det är de som är det största problemet? Troligen är de, som jag en gång var omedveten om mindervärdighetskomplexens "drivkraft".

Detta är skrämmande att den världen vi lever i styrs av män och kvinnor som inte vet vilka de är och vad de vill. De tror att de är omtyckta och älskade när det är tvärtom.

Detta förstod jag "tidigt". 1999 slutade jag helt att klättra på samhällsstegen. Skälet var visserligen ren och skär egoism, mitt försökt att bli något stort hade misslyckades, men ändå.

De senaste 15 åren har jag därför tvingats cykla in till city på fem olika cyklar, de har gått sönder en efter en med cykelkungen blir allt fetare.

Med andrar ord cyklar tillverkade av en godhjärtad, ömsint och välvillig företagare som inte ser till några vinstintressen eller tillverkar något som går sönder inom ett par år utan han är nån som tänker på miljön, mänskligheten och det goda.

Alltså nån som blivit något och som har ett stort hjärta och är full av kärlek. I alla fall vill han/hon odla den myten om sig själv eller så tror de på det själva?

Svar till Björn Ek (9 juli)

Idag råkade jag läsa en insändare av en Björn Ek, Ystadspartiet, som "… inte vill bemöta osakliga inlägg". Utan att känna till sakfrågan i detalj så slår det mig att personen i fråga talar om sig själv, för något mer osakligt har jag inte läst på länge.

Hela sättet att skriva luktar 1930-tal. De som läst hur våra demagoger använde språket vet att man dels ställer olika grupper i motsättning till varandra, som Hitler gjorde, och dels använder man ett vokabulär som är både raljerade och osakligt. Den grupp som man är emot framställer man också som teknikfientlig och mot all utveckling, medan man själv tillhör de som är framstegsvänliga och progressiva. Detta betyder inte att jag menar att Ek har sådana sympatier, bara att tongångarna känns igen.

I mitt svar tänker jag inte göra som de. Detta är ett förlegat sätt att diskutera. Som ofta återkommande turist (flera gånger om året) upplever jag att Ystad har något som många andra städer i Sverige inte har. Framför allt tänker jag då på kulturen. Det finns säkert många som stöter sig på detta ord, men så var det också på 1930-talet. Då föraktade man ordet kultur. Kultur var lika med dekadens och förfall, men idag är det tvärtom. För en vanlig människa är kultur lika med odling, den är inget som man kan ställa i motsättning till teknik och framsteg. Det vet de som har/haft eget företag. Utan kulturen skulle vi inte kunna göra några tekniska framsteg. Det är två kontrahenter som verkligen skakar tass. Men inte nog med det. Idag har ju Ystad blivit utnämnd till årets stadSkärna. Bara det är stort!

Min uppmaning till de båda fraktionerna är att vara konkreta i debatten. Se istället till vad Ystad behöver för att kunna bevara den blomstrande idyll som jag upplever att den nu är. Låt "oss" bygga broar, men inte några som raserar, utan de som överbryggar meningsmotsättningar och ser till vad som är bra för alla invånare.

Leo T, som i turist, men ej trist.