Igår läste jag i boken som jag blivet rekommenderad (se blogg 2006 "Jag är profeten") att:
”Det finns inga "rötägg". Det finns bara människor som inte håller med om ditt sätt att se på saker och ting, människor som konstruerar en annan modell av världen. Jag ska säga dig detta: Inga människor gör något fel, sett i ljuset av deras modell av världen. ”
Jag vet, det är sant, men ändå känns denna uppfattning skrämmande om man drabbas av en annan modell.
Låt mig förklara. I mitt hyreshus, som jag flyttade till 1993 (en hyresrätt) har det under åren flyttat in nya hyresgäster. De flesta är unga människor som tror på alliansens lockbete och socialdemokraternas propaganda om att de sitter på en guldgruva. Vad man inte har berättat för dem är att det blir banken som äger lägenheten efter att de blivit bostadsrättsinnehavare. De skulle få låna pengar till insatsen som idag värderas till mellan 30 000 - 40 000 kronor per kvadratmeter. "Vilken hyra kommer de att få?" och "Går lägenheten att sälja?" är också frågor man måste ställa sig när man bor, som jag i ett område där man planerar att bygga ytterligare ett kraftverk. Då blir fler kraftledningar och mera utsläpp.
När inte rötäggssyndromet fungerar då är det fantastiskt, men det är inte så ofta som jag lyckas med konststycket att inte bli arg på de som vill göra mig illa. Vist, motståndarna säger att deras modell är bra även för mig och reducera mig därmed till en nolla. Med andra ord jag är nån som inte vet något och därför borde jag hålla käft.
Det verkar som de inte förstått att nollan inom matematiken var en stor uppfinning. De vet inte heller att jag numera räknar mig till ettorna. När jag förstånd detta gick jag från insekt till insikt och mitt lyckotal är numera talet tio dvs. en etta och en nolla. Så kan man undra vem det är som sitter på en guldgruva?
Nu är boken färdigläst och jag inser att jag för länge sedan borde ha förlåtit mig själv för att jag inte förlåtit de som vill gå sin egen väg till kunskap. Kunskapen om att det inte finns något som är rätt eller fel och att man ska tycka lika mycket om de dåliga, som de bra valen man gör i livet.
1 kommentar:
Man kan fråga sig om inte jag är en lika stor egoist som de som vill ha en ett annat boende? Jag vill inte betala en högre hyra när bostadsrättsföreningen kräv det för sina utlägg och jag vill inte heller bli osams med mina grannar därför att de ser på mig som en parasit. En person som är så fattig att han inte har råd att göra det stora knippet. En skithög som inte kan gå med i bostadsrättsmänniskornas förlovade land därför att han (jag) har skulder. Skulder som jag bl.a. skaffade mig då jag hade eget hus på landet och själv tvingades stå för kostnaderna när saker och ting gick sönder.
Skicka en kommentar