Nu måste jag skriva om något som är tråkigt, men det beror på hur man ser det. På Internet läste jag att måndagen den 18 juli hade en ny tsunamin inträffat, men det var på Java.
Den var orsakad av ett jordskalv utanför Indonesien som slog in över de 180 kilometer lång sträcka längs Javas sydkust. På vissa ställen nådde vattnet så långt som 200 meter in från stranden. Värst drabbades Pangandaran, en semesterort 270 kilometer sydost om Jakarta. Hur många som dog vet jag inte, men på onsdagsmorgonen var det 531 personer enligt indonesiska regeringskällor. Bland offren fans det en svensk man och han kom från Halland. Han hittades på stranden när vågen dragit sig tillbaka. "Han var 55-årsåldern och bodde där nere", sa Nina Ersman på UD, till Aftonbladet.
Gården Mossen låg vid bäckravinen som en gång var en idyll?
Mannen som räddningsmanskapet hittade på stranden var min kusin Kent. Han föddes i Masthugget och jag var tre år äldre än han. Därför lekte vi inte så ofta med varandra - för det mesta var jag ensam. Förutom några somrar mellan åren 1958-60. Det var under mitt skollov som jag roade mig med honom, men helst ville jag vara med min kusin Gun - Kents storasyster. Det ville däremot inte morbror Allan. Gun var görsnygg, som det heter på Göteborgska och vad en pojke i min ålder tänkte på är inte svårt att förstå. Hade "vi" närmat oss varan då hade det fått allvarliga konsekvenser. De flesta var livrädda för min morbror. Däremot fick Guldgossen, som min kusin Kent kallades för göra vad han ville.
Principen var lika enkel som dum; om något hände Kent då fick den som stod närmast en smäll (skulden). För det mesta var det Gun som drabbades av min morbrors vrede, men ibland var det jag. Då fick jag en hurring (örfil) av en hårt i hoprullad GP som låg på verandatrappa och väntade på att få ge mig en omgång. Det var kanske därför som nyheten om min kusins död slog ner som blixt i huvudet på mig 46 år senare?
Detta hände då min morfar brukade gården Mossen i Ryggebol. Den låg mellan Stenkullen och Lerum och det var innan han blev stadsbor i Falköping 1960.
I Skåne snöar det, omväxlande stora och små flingor berättade Lotta. Hon tycker inte att historien om min kusin är så kul och hon undrar om moster Barbro i Trelleborg vet om detta? Hon borde ju ha blivit underrättad. Någon av alla mina släktingar borde ha läst tidningen, särskilt när de visste om att tsunamin var just i hans del av världen.
1 kommentar:
”Kent skrek efter hjälp”
Tjariyem såg sin man försvinna i vågorna
PANGANDARAN.
Tjariyem Syhlén gömmer ansiktet i händerna när hon berättar.
– Kent skrek efter min hjälp, men jag nådde honom inte.
Sedan såg hon sin livskamrat försvinna i vågorna.
Måndagen var som måndagar är.
Tjariyem Syhlén, 58, satt framför tv:n i vardagsrummet. I rummet bredvid låg hennes man Kent, 55, och vilade.
Där, vid den idylliska stranden, har paret bott sedan de flyttade från Sverige mot slutet av 80-talet.
Hon berättar att hon hörde ett brummande ljud.
– Jag trodde först att det var
tv:n. Men när jag stängde av var ljudet kvar. Då gick jag ut och tittade, säger hon.
Vattnet störtade fram
Tjariyem trodde inte sina ögon. Vattnet störtade mot henne med full kraft. Träd revs upp med rötterna, båtar klövs på mitten.
Paradiset blev ett helvete.
– Det gick så fort, så himla fort. Jag kan fortfarande inte förstå det, säger hon.
Sekunden senare var huset fyllt till taket med smutsigt vatten. Tjariyem kämpade för att få luft.
– Vattnet steg så snabbt. Jag slog huvudet hårt i taket. Jag fick sand och vatten i munnen.
”Jag bad till Gud”
I hennes huvud snurrade samma tanke, om och om igen: Nu är jag död, nu är det över.
– Jag bad till Gud att det skulle få gå fort.
Lika plötsligt sjönk vattennivån. Tjariyem satt fast mellan två träd. Framför henne kämpade Kent för livet.
Två dagar senare sitter Tjariyem med ansiktet gömt i händerna:
– Det ögonblicket återkommer hela tiden.
– Han bad mig flera gånger om hjälp. Jag skrek till honom att komma tillbaka.
Det skulle bli sista gången hon såg Kent i livet.
Tjariyem flydde sedan med en skadad fot upp längs kokosplantagerna.
Av familjen Syhléns bostad återstår ingenting.
Den lokala polisen försöker stoppa oss från att ta oss dit med orden: ”Very, very dangerous”.
Herrelösa hundar skäller. Havet dånar i bakgrunden.
Två trasiga skorstenar. En båt har gått av på mitten. Palmer och hustak som fallit till marken.
Allt är ödelagt.
– Vad ska jag ta mig till? Hotellet som vi äger är förstört. Jag har inget hem längre. Alla mina ägodelar har försvunnit.
Kent och Tjariyem träffades redan 1967. Han kom till Indonesien som sjöman. Hon blev kär. Sedan dess har de levt tillsammans. Först i Göteborg, de senaste åren här i Pangandaran.
Hittade Kents kropp
Under tisdagen fann hon Kents kropp.
Tjariyem kände genast igen hans tatuering.
– Han hade en sjömansgrav tatuerad på sin vänstra axel.
Med ett snett leende fortsätter hon:
– Han brukade säga att det var för att en sjöman är chanslös om något händer på en båt. Men nu var det på land. Herregud. Och allt gick så fort.
Det matta leendet övergår i tårar.
Ronnie Sandahl Publicerad: 2006-07-20
Skicka en kommentar