Jag är profeten!

Det är varmgrader i Dalarna och Dina ser efter fritidsbarnen vid skolbussen i sommarskor. När hon körde hem från stallet hoppade en groda över vägen. Det är otroligt och det är december. "Om 10 år finns inte Wasaloppet" står det på löpsedlarna. En slutsats som man dra på grund av "dåligt" väder under år 2006, men jag blev knäsvag när hon tyckte att jag skulle gå med i Greenpeace. Har hon inte läs mina mejl? Jag anser att

"Den bäste soldaten är inte den som anfaller. Den överlägsne kämpen når framgång utan våld..." som Lao Tzu sagt.

Annars hade hon tillbringat tiden med att läsa tre böcker som heter ”Samtal med Gud”. Enligt henne är det kanonböcker. Lotta i Ystad älskar dem också, hon sa att de handlar om en kille som blev förbannad och skrev brev till Gud att vad i helvete osv. Och plötsligt när han skulle lägga ifrån sig pennan började den skriva automatskrift - han fick svar!

Dina tycker att dessa böcker innehåller allt man någonsin kan fråga om från mänskliga relationer till vårat sätt att hantera miljön på till universum och andra planeter som är bebodda. Hon sträckläste böckerna i två omgångar och plötsligt får hon syn på sig själv som liten och hela livet. Plötsligt förstår hon sitt eget liv och det kändes som om hon blivit pånyttfödd. Lyckan och glädjen har kommit tillbaka.

Jag blir glad å hennes vägnar, men jag är lite tveksam. Varför bli indragen i något så liknar en frälsningarslära? Det som gör mig ”sur” är att jag redan gjort dessa erfarenheter utan att någon noterat det eller att jag behövt läsa om det i någon bok. Lotta hävdar att det är hennes förtjänst och att jag inte lyssnat på henne förut och det stämmer, men slutsatserna är inte mina.

Någon försöker lägga pussel åt mig - det är ju jag som är profeten. Så det blir att låta saken mogna, men jag vill inte förkasta en möjlighet att bli lycklig och slippa känna skuld för att man blivit född. Det är fel att slänga ut barnen med badvattnet och när tiden är mogen vill jag även möta denna utmaning.

Tsunamin tog min kusin?

1 november 2006 Stockholm

Nu måste jag skriva om något som är tråkigt, men det beror på hur man ser det. På Internet läste jag att måndagen den 18 juli hade en ny tsunamin inträffat, men det var på Java.

Den var orsakad av ett jordskalv utanför Indonesien som slog in över de 180 kilometer lång sträcka längs Javas sydkust. På vissa ställen nådde vattnet så långt som 200 meter in från stranden. Värst drabbades Pangandaran, en semesterort 270 kilometer sydost om Jakarta. Hur många som dog vet jag inte, men på onsdagsmorgonen var det 531 personer enligt indonesiska regeringskällor. Bland offren fans det en svensk man och han kom från Halland. Han hittades på stranden när vågen dragit sig tillbaka. "Han var 55-årsåldern och bodde där nere", sa Nina Ersman på UD, till Aftonbladet.

Gården Mossen låg vid bäckravinen som en gång var en idyll?

Mannen som räddningsmanskapet hittade på stranden var min kusin Kent. Han föddes i Masthugget och jag var tre år äldre än han. Därför lekte vi inte så ofta med varandra - för det mesta var jag ensam. Förutom några somrar mellan åren 1958-60. Det var under mitt skollov som jag roade mig med honom, men helst ville jag vara med min kusin Gun - Kents storasyster. Det ville däremot inte morbror Allan. Gun var görsnygg, som det heter på Göteborgska och vad en pojke i min ålder tänkte på är inte svårt att förstå. Hade "vi" närmat oss varan då hade det fått allvarliga konsekvenser. De flesta var livrädda för min morbror. Däremot fick Guldgossen, som min kusin Kent kallades för göra vad han ville.

Principen var lika enkel som dum; om något hände Kent då fick den som stod närmast en smäll (skulden). För det mesta var det Gun som drabbades av min morbrors vrede, men ibland var det jag. Då fick jag en hurring (örfil) av en hårt i hoprullad GP som låg på verandatrappa och väntade på att få ge mig en omgång. Det var kanske därför som nyheten om min kusins död slog ner som blixt i huvudet på mig 46 år senare?

Detta hände då min morfar brukade gården Mossen i Ryggebol. Den låg mellan Stenkullen och Lerum och det var innan han blev stadsbor i Falköping 1960.

I Skåne snöar det, omväxlande stora och små flingor berättade Lotta. Hon tycker inte att historien om min kusin är så kul och hon undrar om moster Barbro i Trelleborg vet om detta? Hon borde ju ha blivit underrättad. Någon av alla mina släktingar borde ha läst tidningen, särskilt när de visste om att tsunamin var just i hans del av världen.