Vad lärde jag mig i skolan?

0Foto: Annalisa Lidell Rådene Herrgård 1950, Västergötland.

När jag gick i folkskolan (Falköpings centralskola) på 60-talet lärde jag mig att jag knappt förtjänade att ens vara smutsen under de framgångsrikas skor. Jag lärde mig också att jag inte skulle vara stolt över mig själv och det jag åstadkommit. Framför allt så skulle jag be om nåd för allt dumt jag gjort och den listan var lång.

Det verkade som skolan hade en officiell och en inofficiell målsättning. Den inofficiella gick ut på att bara barn till föräldrar med status skulle gå vidare till realskolan och läroverket. Det var de som skulle bli något.

Att bli något var lika med ingenjör - något att skryta med och därifrån var steget inte långt till en VD-post om man var tillräckligt dum. "Den som är dum blir bas!" heter det.

Enligt mina lärare hörde jag inte hemma bland högdjuren eftersom min mor var skild. Trots att hon umgicks med höga officerare (hon arbetade som chaufför vid P4 i Skövde) var inte heller hon värd något.

Att hon sedan vid sida om sitt yrke var tvungen att ta jobb som hushållerska, kokerska och sömmerska låg oss också i fatet. Yrkesarbetade kvinnor var illa sedda och då spelade det ingen roll att min morfar på 1950-talet var godsägare på Rådene Herrgård.

Så hade läkarkåren behandlat elever i generationer. Trots att de visste att människor som blir bestulna sin självaktning stjäl andras självaktning. Människor som inte älskar sig själva kan inte älska andra. Människor som ser sig själva som, ovärdiga ser andra som ovärdiga.

De gjorde inte så därför att de var onda. De gjorde så därför att de hade själv varit utsatt för samma behandling. Det var nästan bara min hushållsfröken som insåg detta. Därför blev hon en räddande ängel när kollegiet tänkte avstänga mig från undervisningen.

Min mors uppfostringsmetoder diskuterades också och delvis höll jag med dem. Hon hade brister, men det bistånd skolan gav oss stärkte mitt självförakt. Fisförnäma hjälpfröken i tredje kallas trodde att jag skulle bli kriminell, men där fick hon tji. Idag har jag en dotter som är läkare och jag har inte blivit straffad för något brott. Det blev istället gullgossarna som anklagades för att vara brottsliga.

Allt ska man inte skylla på skolan och mitt problem var att jag började ett år förtidigt, så jag var inte dum. Om det råder det delade meningar, men det beror på vad man mera med intelligens och vad man vill få ut av livet.

I dag är det annorlunda, men föraktet finns ändå kvar. Framför allt är det i media som man väger, mäter och sållar ut de unga. Den som vinner en idiottävling höjs till skyarna och blir då något. Den som inte får vara med känner sig som en nolla.

Man kan fråga sig vad det beror på? Jag tror att det är marknaden som tillsammans med kyrkan (mest förr) bestämmer reglerna, men vad marknaden (Bert Karlsson) glömmer i sin kärlekslösa och poängmässiga värld är att utan nollan skulle inte ettan vara något - bara en liten siffra som knappt syns, men som ökar tusenfalt i värde ju fler nollor som läggs till.

Den skola jag gick i sa sig bygga på det kristen etik och moral, men de predikade inte glädje, oskuld och självkärlek, utan rädsla, skuld och självförnekelse.

Frågan är hur det är i den muslimska delen av världen? Jag tro att vi här har något som är gemensamt. Om vi ska bygga upp något nytt att tro på så ska vi börja här.

Jag tror också att vi är rätt många som tänker på samma sätt!