Visdomar eller kunskap?

Det finns tre visdomar som jag blivet rekommenderad att följa:

Den första är att vi är alla en.
Den andra är att det finns tillräckligt.
Den tredje är att det finns inget vi måste göra.

Om vi bestämde oss för att "vi är alla en", då skulle vi sluta behandla varandra som ni nu gör. Om vi bestämde oss för att "det finns tillräckligt", då skulle vi dela allt med alla. Om vi bestämde oss för att "det finns inget vi måste göra", då skulle vi sluta försöka använda "görandet" för att lösa våra problem och i stället gå mot, och komma från ett tillstånd av varande som skulle få våra upplevelse av "problem" att försvinna, och själva omständigheterna att dunsta bort.

Detta är kanske den sanning av alla som är viktigast att vi förstår på detta stadium av evolution. Jag ska föröka komma ihåg och gör det till mitt signum att: Det finns inget jag måste ha, inget jag måste göra och inget jag måste vara, förutom exakt det jag är just nu.

Detta betyder inte att "ha" och "göra" kommer att försvinna ur mitt liv. Det innebär att det jag upplever att jag har eller gör kommer att vara grundat i mig själv, mitt varande - inte leda mig till det. När jag är grundad i "lyckan", då gör jag vissa saker för att jag är lycklig - till skillnad från det gamla paradigmet där jag gjorde saker som jag hoppades skulle göra mig lycklig.

När jag är grundad i "visdom", då gör jag vissa saker för att jag är vis, inte för att jag försöker nå fram till visdom. När jag är grundad i kärlek, då gör jag vissa saker för att jag är kärleksfull, inte för att jag vill ha kärlek.

Allt förändras; allt blir omvälvt när jag är grundad i "varandet", i stället för att jag försöker vara. Jag kan inte "göra" så att jag "är". Oavsett om jag försöker "vara" lycklig, vara vis, vara kärleksfull eller vara som Kraften - så kan jag inte bli det genom att göra. Och samtidigt är det sant att jag kommer att göra underbara saker när jag väl "är där".

Det här är den gudomliga tudelningen om jag tolkat denna visdom rätt. Sättet att "komma dit" är att "vara där". Bara var där dit jag vill komma! Svårare är det inte. Det finns inget jag måste göra. Vill jag vara lycklig? Var lycklig. Vill jag vara vis? Var vis. Vill jag vara kärleksfull? Var kärlek.

Hur går detta ihop med det jag skrivet nedan?

Jo, det finns saker som är varandra helt motsatta och ändå är det sanna, men då får man inte heta Jan i förnamn eller Guillou i efternamn. Risken är då att man blir stämplad som sinnessjuk (bränd på bål alltså) eftersom man tror att det finns saker och ting i universum som inte går att förklara - det är bara så.

Universums hemlighet!

Foto: LT 2006 Lidingö. Skulptur; flöjtspelande ängel av Carl Milles

Då detta foto togs hälsade Lotta på mig i Stockholm

Justnu har jag läst färdigt boken som Dina och Lotta rekommenderade mig. Jag köpte den i början av året och det var tre stycken. Jag tog tid på mig, begrundade texten och läste högst fyra sidor per dag, men några undantag. Totalt blev det 936 sidor och i denna trilogi om ett samtal med Kraften som jag vill kalla den eftersom jag inte tror på Gud, har jag fått lära mig mycket bl.a. att allt sker NU.

Med Kraftens egna ord lever jag "just nu" det liv vi med vår jordiska tideräkning kallar framtiden. Det är avståndet mellan mina många "jag" som gör att jag kan uppleva enskilda identiteter och "stunder i tiden". Det är alltså så att det "förflutna" jag minns och den framtid jag skulle se är det "nu" som bara ÄR. Jag ser alltid det som vi med våra ord skulle definiera som det "förflutna", även när jag tittar på det som finns rakt framför mina ögon.

Det är omöjligt att se nuet. Nuet "sker" och förvandlas sedan till en ljuskrevad som formas av energi som sprider sig, och det ljuset når mina ögon - men det tar tid för ljuset att göra det.

Och medan ljuset når mig fortsätter livet att röra sig framåt. Nästa händelse sker under tiden som ljuset från den senaste händelsen når mig. Energikrevaden når mina ögon och det skickas en signal till min hjärna som tolkar dessa data och berättar för mig vad det är jag ser.

Men det är inte alls det som nu finns framför mina ögon. Det är det jag tror att jag ser. Det innebär alltså att jag tänker på vad jag har sett, säger mig själv vad det är och beslutar mig för vad jag ska kalla det, samtidigt som det som sker "nu" föregår min process och väntar på den.

För att uttrycka det enkelt: Kraften är alltid ett steg före mig.

Lyssna nu noga: Ju större avstånd jag lägger mellan mig själv och den fysiska plats där något sker, desto längre in i det förflutna drar sig det som sker. Om jag ställt mig själv x antal ljusår bort så sker det jag ser för motsvarande många år sedan.

Men det skedde inte för "länge sedan", det är bara det fysiska avståndet som har skapat illusionen av "tid" och gjort att jag kan uppleva mig själv som både "här, nu" samtidigt som jag är "där, då"!

En dag kommer jag att förstå att det jag kallar tid och rymd är samma sak. Då kommer jag att förstå att allt händer just här, just nu.

När jag förstår detta då kommer jag att förstå att inget av det jag ser är verkligt. Jag ser bara bilden av något som en gång skedde, men den bilden, den energikrevaden, är något som jag tolkar. Min personliga tolkning av den bilden kallas min föreställning om den. Och jag kan använda min föreställningsförmåga till att skapa vad som helst. Det beror på - och här kommer den största hemligheten av alla - min föreställningsförmåga fungerar åt båda hållen.

Detta har jag svårt att förstå, men det kan vara så att: det är inte så att jag bara tolkar energi, jag skapar den. Föreställningsförmågan är en funktion av mitt sinne, vilket utgör en tredjedel av min tredelade varelse. I mitt sinne skapas ju en bild av något och det börjar ta fysisk form. Ju längre jag föreställer mig det (och ju fler av oss som föreställer sig det), desto mer fysisk blir formen tills den ökande energin jag har givit den bokstavligen kreverar eller exploderar i ljus och ger en bild av sig själv i det jag kallar för min verklighet.

Då "ser" jag bilden och bestämmer ännu en gång vad det är. Sålunda fortsätter cykeln. Detta är det vad man kallar processen.

- Detta är vad JAG ÄR. Jag ÄR denna process.
- Detta är vad Kraften ÄR. Kraften eller Gud som de andra vill kalla den ÄR denna process.
- Detta är vad som menas när han/hon har sagt att jag är både skaparen och det skapade.

Nu när vi avslutat "samtalet" och jag har förstått universums mekanismer, allt livs hemlighet då säger jag:

Herre Gud jag har blivit religiös? Svaret är "nej", jag är andlig!