Eget fotot Nationalmuseum 1993
Mina förhållanden, de som varit känts fel och därför vill jag öppet analysera dem. Kanske det beror på att jag försökt lista ut vad min partner vill i stället för vad jag verkligen vill ha. Sedan måste jag bestämma mig för om jag vill ge dem det. Och då går det till så här: Jag bestämmer mig genom att ta en titt på vad jag kanske vill ha av dem. Om det inte finns något jag vill ha av dem då försvinner min första anledning att ge dem vad de vill ha, och därför ger jag dem sällan det de vill ha.
Om jag å andra sidan ser att det finns något som jag vill eller kanske vill ha av dem då kopplas min överlevnadsinstinkt på och så försöker jag ge dem det de vill ha. Sedan blir jag sur och sårad - särskilt om den andra människan aldrig ger mig det jag vill ha.
I det här spelet av ömsesidigt utbyte skapar jag en ömtålig balans och i väntan på att det ska ta slut spelar jag teater.
Frågan är om det verkligen har gått till så här? Något att fundera över i alla fall, men jag är osäker. Det beror på att jag inte vet vad"...jag verkligen vill ha". I varje möte har jag klart och tydlig förklarat vad jag ville ha, men det är igen som bryr sig. Istället tänker (har tänkt) de att han ändra nog sig och med tiden tröttnar han på att alltid behöva tjata om...
Delvis har de rätt för i många förhållanden har det blivit en obalans mellan kropp och själ och jag har inte veta vad jag "verkligen vill ha" eller har jag det?
Min slutsats blir att jag i mina relationer och möten med andra personer inte ska försöka lista ut vad de andra vill ha eller behöver, utan vad jag själv behöver eller vill ha för att kunna växa, för att kunna bli den jag vill vara.
